Fast det ser ju alla att det här inte är i skogen. Men det var ju inte i skogen vi var. Inte i våra huvuden, i alla fall.
Jag fick ett sms från Pojken:
”Ska vi ut och springa ikväll?”
Jag höll på att få dåndimpen. Pojken. Springa. Tokig?
Men nej. Inte tokig eller personlighetsförändrad. Han hade laddat ner appen Zombies. Run (som jag skrivit om förut). Och nu ville han testa. Verkligen. Sagt och gjort. Efter middagen satte vi varsina lurar i varsina öronpar och tryckte igång ”Mission One” samtidigt.
Vi hade såååååå roligt. Skogen vi gick och sprang i var egentligen en sträcka från en plats där en helikopter kraschlandat och till the township där vi skulle vara säkra. På vägen dit fanns det horder med zombies (”zoms”) som vi naturligtvis borde undvika genom att springa fort som tusan. Under vår framfart plockade vi upp diverse föremål och förnödenheter.
När jag skrev om Zombies. Run förra gången var det med en entusiasm, som ”tekniskt sett” var virtuell eftersom jag inte testat appen, men nu kan jag säga med den erfarnas emfas att ”Gör det. Spring för livet undan ”the Zoms”. Och gör det med dina barn eller andra som har fantasi.”
Pojken ville att jag skulle mejla en av gympalärarna om appen. Läraren tände på tanken och nu får Pojken springa Skolstafetten (ett av Lidingöloppets spin-offs som Lidingö-skolornas elever tvingas genomföra varje år) med zombies rusande efter sig. Och jag tror att det kommer att gå avsevärt bättre än tidigare år. Men allra bäst är att nu kommer han att tycka att det är roligt.
