Dags att summera och reflektera över de inlägg jag återpublicerat hittills om utmattningen.
Och dit vi kommit har jag kommit ett knappt halvår in i utmattningen. Jag har återgått till arbetet, först på 25 % och sedan på 50%. Jag har inte gått tillbaka till mina ordinarie uppgifter utan jobbar med annat för att bara komma tillbaka in i arbetslivet.
Inombords arbetar jag för högtryck för att försöka förstå och få rätsida på allting:
Är det bara mitt fel eller finns det andra, yttre faktorer som spelar in i att jag blivit så sjuk som jag blev?
Vad tusan händer i kroppen? Jag fattar ingenting.
Är det jag känner nu något jag ska leva med en vecka till eller handlar det om flera månader (bara tanken på år får mig i totalt panikläge och full förnekelse)?
Varför reagerar jag så konstigt på saker som jag förut inte brydde mig om?
Jag är arg, besviken, förvirrad, trött, trött på att vara trött, rädd. Ja, verkligen rädd.
Ska det här vara för evigt?
Ska jag aldrig kunna koncentrera mig igen?
Ska jag alltid behöva söka efter ord?
Kommer jag aldrig att kunna jobba ordentligt igen? Är jag slut på arbetsmarknaden?
Kommer jag aldrig att känna ordentlig lust till någonting längre, kommer jag alltid att vara så trött att allt är förknippat med ett visst motstånd?
Finns det ingen vettig hjälp att få?
