Vad hände med lösgommarna, käpparna och hemmarockarna? #blogg100 dag 34

Längst till höger sitter min farmor. Hon var 64 år när det här kortet togs. 1966.

I huset där jag bor finns det en hel del pensionärer. Av den där nya sorten som rör sig som om de vore förvärvsarbetande fortfarande. I vintras mötte jag en av dem. Jag skulle till jobbet och han kom joggande uppför trappan med hockeyrören i handen. Han hade alltså redan varit iväg och sportat. Klockan 8 på morgonen.

I fredags mötte jag honom återigen. Det var när jag skulle ställa in cykeln i förrådet när jag kom hem. Han var på väg att placera sin cykel i sitt förråd. Vi hälsade. Och så berättade han ganska omgående att han nästan cyklat Lidingö runt. Nästan. Det blev 34 kilometer, sa han.

Men hallå!! Vad hände med det faktum att när pensionsåldern började närma sig för i tiden, då blev man med lösgommar, käpp och tjocka syntetklänningar i rockmodell (det sista enbart om man var kvinna, förstås). Det här verkar dagens pensionärer alls inte bry sig om. Numera är det de som ockuperar maskinerna på gymmet dagtid och ser till att skrämma rådjuren i skogarna när de eldar fram i sina Asics eller på sina MTB.

Förr blev man gammal. Man fick slappna av i att vara gammal. Antagligen var man hyfsat utsliten. Det kanske var skönt att låta tänderna ligga i ett glas vatten om natten, luta sig mot en käpp när blodtrycket/-sockret föll, täcka kroppen med den stadiga synteten.

Fast det är klart. När nu åren kvar till pension är avsevärt färre än de sedan jag blev student så är jag ju egentligen väldigt glad över min granne. För tänk om jag har så mycket energi när jag slutar jobba. Tänk vad jag ska uträtta då: skriva böcker, cykla, prata med kompisar hela nätterna (det var längesedan man gjorde sånt!), resa (om jag nu har någon pension som stöttar sådana planer), göra allt på en ”bucket list” som jag ganska omgående måste börja författa.