Jag läser om ”Snöängel” av Anna-Karin Palm. Jag öppnar boken, läser en mening och faller tillbaka genom tiden till åren i mitten av 80-talet. Åren då Karin och jag blev föräldralösa (i viss mening) precis som Hedvig och Lovisa. Åren då de människor som fortfarande präglat mig dök upp. Åren då varje dag kunde vara livsavgörande. Åren då Stockholm fortfarande var en småstad i den europeiska periferin och bara i början av att bli en metropol.
Hedvig och Lovisa kunde vara Karin och jag. Nyårsmaskeraden kunde ha hållits på Sibyllegatan 67 eller i 32:an. Jenny på Café Opera kunde vara Kerstin-i-dörren.
Så visst, det är tiden jag trillar tillbaka till. Men det är också tanken att i staden så ryms tidsrummen ovanpå varandra. Fortfarande kan jag ju minnas korv- och blodpuddingslukten från Goman-fabriken vid Medborgarplatsen när jag promenerade från Hallandsgatan till jobbet på Engelbrektsgatan. I hjärnan sitter lukten, inte i näsan.
Jag kan minnas den tomma staden en midsommarafton på 80-talet när Karin skulle jobba på Hotell Alexandra på eftermiddagen. Vi åt tidig middag på Rodolfino, tortellini i ostsås (vilket inte var vardagsmat på den tiden) och jag gick sedan med henne till hotellet. Gatorna var tomma eftersom stockholmarna firade midsommar på annan ort och turisterna ännu inte hittat till Stockholm. Då beskrev vi tomheten ”som efter neutronbomben”. Nu säger vi ”som efter zombie-apokalypsen”.
Jag kan minnas när vi stod i Kungsträdgården och tittade på begravningskortegen efter Olof Palme. Jag hade en alldeles för stor manchesterkavaj med upprullade ärmar (det var 80-tal ju!!) för att mina tunna, svarta kraghandskar jag fått i julklapp av Karin skulle synas. Vi tittade in i den svarta bilen där Lisbeth Palme satt och bredvid en av sönerna satt flickvännen som var kursare till några av oss som stod där och frös. Det stora skeendet var också väldigt nära.
Jag kan minnas Café Opera och Operabaren som ställen där oväntade möten skedde. Att det fortfarande då hände att människor från olika samhällsklasser, ålderskategorier, branscher och bostadsområden träffades och förde mer eller mindre meningsfulla samtal.
När jag minns går jag in i tidsrummen som ligger i lager på lager, överallt. Som det finns hemliga dörrar. Bara att öppna om jag håller sinnena vakna.
Det som jag får med mig upp från tidslagren är minnet av att vakna varje morgon med förväntan. Vad har den här dagen för äventyr av avtäcka, upptäcka? Och faktiskt, när jag väl blev påmind om känslan så kom den också tillbaka. Det kommer att bli en spännande höst.
