Vågar jag mig upp på bron?
När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Caroline säger:
Jag tror också det är viktigt att prata öppet om när man inte mår bra, för att man börjat på närmat sig den berömda väggen eller en depression. För hur ska annars omgivningen veta hur vi mår, en som brutit benet syns ju genom att hoppa på kryckor.
HA en fin dag!
mars 18, 2014 — 10:21 f m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Ja, när man väl har kravlat sig ur sängen, ser man ju ganska frisk ut. Och det är lätt att skämmas för att man är hemma när alla andra i samma ålder går och jobbar.
mars 18, 2014 — 3:55 e m
AktivaDagar säger:
Att någon vågar skriva om det torde iallafall kunna ”rädda en del andra”… Samt bidra med mycket igenkänning och tankar till de som redan brakat in i väggen, eller ens nuddat vid den… På många arbeten idag, med slimmade organisationer o.s.v, är dte ju en STOR risk att engagerade ”brinnande” människor bränns ut… Har själv tänkt mycket på detta och bestämt mig för att verkligen försöka att INTE gå in i den där väggen… Fast man ibland snurrat nära den i karusellen… Mycket därför som jag mycket medvetet satsar på och engagerar mig i min och familjens fritid, och har ”downshiftat” såtillvida att jag bytt till ett jobb som kräver mindre av mig än tidigare jobb. Där just engagemanget började äta upp mig medan jag slogs mot väderkvarnar… Men medan man är där är det ju ganska spännande också i den där karusellen… Man märker liksom inte hur fort det snurrar…
mars 18, 2014 — 6:32 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Vilket modigt och aktivt beslut!
Vad man vill är ju att engagemanget man har ska komma till nytta och glädje och inte vändas emot en.
Väggen finns ju alltid där, Men man gör ju bäst i att inte komma nära, 🙂
mars 20, 2014 — 4:51 e m
Per-Anders säger:
När jag var sjukskriven för utmattningsdepression var jag väldigt öppen inför omgivningen var som hänt mig. Grannar, släkt och vänner. För mig var det ett sätt att försöka må bra. På företagshälsovården berättade man om liknande fall där personen i fråga tillfrisknat bara genom att slippa dölja sina sjukdomssymptom. Viktigt är också att omgivningen accepterar och har förståelse för hur man mår.
mars 18, 2014 — 6:41 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Intressant! Ja, jag tror att hemlighållandet och skamkänslorna verkligen förvärrar. Tack för att du delar med dig. Det är viktigt att prata och diskutera och försöka förstå.
mars 20, 2014 — 4:47 e m
Ninna säger:
Det känns skönt att prata med nån i samma eller liknande situation. Att känna att man inte är ensam om att ha det som man har det. Och att få prata om det och känna sig förstådd är väldigt läkande.
Good for you!!!! 😀
Vilken underbar bild! Och klart du vågar dig upp på bron!
mars 19, 2014 — 8:46 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Tack, Ninna för stöd och uppmuntrande tillrop!
mars 20, 2014 — 4:45 e m