Till och med kameran skäms
Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.
Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.
MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.
Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.
Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.
Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.
(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)
(Heja, 2014-Eva!)
Anne säger:
Inget att skämmas för..! För ordning är inte alltid det som behövs för att lyckas få det lugnt.
Tips: Jag har faktiskt en väldigt nära vän som fick hjälp med hemmet då han var sjukskriven. Detta gjorde faktiskt att lyckades komma tillbaka snabbare. Tyvärr kunde jag inte få den hjälpen ( jag var enligt försäkringskassan lite för frisk..hmm..)
Kram Anne
april 9, 2016 — 5:29 e m
lenaikista säger:
Eftersom min mamma tog ansvar för småsyskon (möjligen hushåll) sen hon var ungefär tre år lät hon mig slippa allt sånt, trots att jag var äldsta dottern. Ibland har jag tyckt att det varit lite bra om jag fått lära mig laga mat och varit något mindre opraktisk…
Men det har nog sina fördelar att vara lagom lat. 😉
april 9, 2016 — 6:59 e m
sannaljungberg2014 säger:
Hela mitt hem… eller stora delar av det, är stökigt. Och jag orkar verkligen inte göra nåt åt det. Har kämpat med att inte ha ångest när jag vilar. Att inte bli stressad av röran. För jag vill inte ha det så. Men vi flyttade hit när jag var som sjukast. Och jag prioriterar starkt just nu. Orkar jag något så blir det något som jag gillar. Det jag inte gillar får stå tillbaka. Jag gillar inte att röja och städa. Men jag gillar känslan när det är ordning och reda. Svår kombo när jag inte har kraften att röja undan här. Men vi tar nån timme då och då, mannen och jag. Det blir lite i taget. Det får vara så. Tror inte det finns så värst många människor som INTE har ett förråd som ser ut som ditt så du kan sluta skämmas. 🙂
april 9, 2016 — 9:33 e m