Den stukade foten till höger
Det är tisdag idag och i fredags stukade jag min högra fot. Jag skulle nerför en trappa med fyra trappsteg men i mitt huvud hade den bara tre. Jag såg och kände hur foten vek sig under hela min tyngd. Det gjorde så ont att jag ville kräkas och skrika samtidigt men det räckte med att stöna högt och tungt stödja mig på händerna. Pojken kom oroligt springande. Han tröstade och ville veta att jag inte skulle dö men sedan blev han handlingskraftig och tog fram en av de tre eller fyra förstahjälpenkuddarna han hittat i sin inventering av det hyrda huset. Även om det stod ”För stora skador” och ”För mindre blödning” (ungefär) så innehöll faktiskt en av innerpåsarna i den största förstahjälpenkudden en elastisk binda som jag lindade om hårt.
Nu hade jag inte tänkt att berätta hela min sjukdomshistoria utan skriva ner några reflektioner kring denna stukade fot och annat som gör ont och tröttar.
1. Internet är fantastiskt när det gäller att hitta råd. Vårdguiden är en bra källa till kunskap men den räcker sällan ända fram. Tur då att det finns andra, litet mer självsäkra källor. När jag läst om stukade fötter på en fyra-fem ställen kände jag att jag hade en hyfsad bild av vad som egentligen var skadat, hur jag skulle tolka smärtan och vad jag skulle göra, både i det akuta skedet och sedan.
2. Men lätt hypokondriskt lagd som jag är låg jag där med foten högt hela natten, kände hur det bultade i den, såg framför mig hur jag inte skulle kunna ta mig till ångbåtsbryggan nästa dag, la upp en plan för det samtidigt som ångesten över att inte kunna gå på foten resten av sommaren fick mig att sova ännu sämre. I vargtimmen är man inte som smartast, helt enkelt. Jag blandade Voltaren med Alvedon från hyrhusets husapotek och somnade tillslut ganska gott. Lättväckt ångest och katastroftankar befrämjar inte läkningen men kanske inte hindrar den heller.
3. Hindra svullnaden. Ta ner svullnaden. Elastisk binda och högläge. Massage och rörelse. Och nu har jag kommit till det som jag fann intressant och knepigt. Den första smärtan är en signal att ta det lugnt. Men smärtan efter 1-2 dagars vila ska man alltså inte bry sig om utan nu är det alltså massage, stretch och belastning som gäller. Hm. Det är alltså inte smärta som smärta. Det här ställer till det i mitt huvud. Smärta är alltså inte alltid en signal som säger ”Back off! Sluta!”. Hur veta skillnaden?
4. Och då började jag fundera över trötthet. Jag körde ju över mig själv alldeles makalöst förra året innan jag slutligen la mig ner och sov i tre veckor. ”Hahaha, va tokig jag var” har jag tänkt och ”Så ska det aldrig mer bli”. Men ibland är ju tröttheten leda och depression och botas till en del bäst av rörelse och andra människor. Inte av sömn och avskildhet. Hur ska man veta skillnaden där?
Tisdag och idag kunde jag gå hela vägen till jobbet från tunnelbanan utan att halta. Jag har stått på balansbrädan vid skrivbordet och jag har haft foten på en stol bredvid när jag suttit. Jag känner en viss ödmjukhet inför min kropps återhämtningsförmåga och skickar än en gång kärlek och tacksamhet till alla som bidrar till att Internet finns.
(Igen något på spåren där sommaren 2014 – smärta och smärta, vila och vila. Vad är OK, vad är inte OK? Vad hindrar och vad är bra?)
