Litet halleluja, sådär.
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
Marie-Louise Nilsson säger:
Vad glad jag blir att läsa ditt inlägg. Men var rädd om dig. Jag tänkte som du när jag gick tillbaka till arbete i höstas. Även chefen sa till mig, om du märker att det inte går bra att jobba heltid. Säg till! Och vet du vad, jag märkte att det inte gick bra. Jag sa till. Men eftersom jag gått upp på heltid, behandlades jag som vilken anställd som helst och jag kraschade i januari igen. Så var rädd om dig. Och jag hoppas din arbetsgivare är mer inne på rehabilitering än min var.
april 1, 2014 — 8:16 f m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Jag blir så oändligt rörd av den omtanke som du och andra som jag inte känt förut visar och uttrycker. Det betyder att jag inte är det minsta ensam och att det finns stöd. På ställen där jag inte ens letat. Jag ska ta det försiktigt. Måste påminna mig varje dag om det.
april 1, 2014 — 7:46 e m
Ninna säger:
Låter jättebra! Men var för sjutton rädd om dig! Ibland tycker jag nästan det verkar som om du varit FÖR duktig!
april 1, 2014 — 6:39 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Ja, det är ju faktiskt så att ingen kommer att tacka en i himlen eller var jag nu hamnar. Det är livet nu som är viktigt. Tack för påminnelsen och omtanken! Uppskattar dina kommentarer väldigt mycket, Ninna!
april 1, 2014 — 7:47 e m
Ninna säger:
Nej det är ju så det är! Och jag gillar det du skriver och hur du skriver det. Peppar mig en smula också!
Tänkte komma med lite reklam här. Jag har just startat om med min svenska blogg. Kände äntligen för att börja skriva så smått igen. Om du har lust så skulle jag bli glad om du tittar in nån gång ibland. http://www.allforthefunofit.wordpress.com
april 1, 2014 — 7:54 e m