Två tolkningar av vatten. Från Bildhusets tidning ”Bildhusets vatten”.
Efterrätten!
Grädde på moset!
Det utlovade.
Jaja. Alltså mina tankar och analys kring att det finns så pass många hemska bildbyråbilder (”stockphotos”) som faktiskt används i allvarligt syfte. För att förstå bildvärlden och bildkommunikation som den ser ut idag måste jag titta tillbaka till 90-talet då jag var yrkesverksam på den bästa bildbyrån i Sverige – Bildhuset. Vi hade en klar mission: att få bildköpare i alla läger att använda riktigt bra fotografi i sina böcker, annonser, broschyrer, internkommunikation, tidningar (det fanns inte så många hemsidor på den tiden). Att inte slentrianmässigt illustrera texter med samma bild som kollegorna/konkurrenterna använder. Samma bild = samma innehåll men kanske stöpt i någon annan form.
Fniss och tillrättavisande
Jo. Vi bildredaktörer som jobbade där visste att vi hade en mission som höll oss stolta (om än underbetalda ibland) och ett varumärke att försvara, så vi kunde rasa under ljusborden i fnitterattacker om någon ovetande bildköpare bad om en ”EU-bild där stjärnor på en himmel bildar en cirkel, som på flaggan”. Vid en sån förfrågan höll vi god min i telefonen, skrev upp beställningen, strök den som åtgärdad och väntade några minuter innan vi ringde tillbaka och beklagade oss över att vi inte hittat en sådan bild. Vanligtvis beskrev vi några alternativa bildförslag för den potentiella kunden efter att ha frågat vad hen skulle ha bilden till och vad den skulle berätta.
Från född till död
Vi var den stoltaste bildbyrån, kanske den med högst svansföring, men vi var definitivt inte ensamma om att ha en mission. Det fanns många svenska bildbyråer som ville påverka bildanvändningen. Så att den blev mer mångfacetterad, intressantare, mer autentisk, mer inspirerande. Jag tror att på 90-talet så fanns det upp mot 100 svenska bildbyråer. Med oändlig mängd bilder som visade Sverige från norr till söder, från de utsatta till de besuttna, från spädbarn till dödsbädd, från fästing till älg, från glesbygd till tätbebyggda områden i storstäderna, från eufori till djupaste avgrundssorg. Och som dessutom hade bilder från hela världen.
Fattigt, fattigt
Nu är de svenska bildbyråernas skara decimerad. Men det är inte det värsta. Det värsta är att det numera nästan inte går att få tag på ”riktiga” bilder. Alla bilder är kommersiella. I princip. De är uppställda, stylade, modellade. De är bilder av tänkta bilder. Det finns inget autentiskt innehåll i dem alls. De är bara representationer. Dessutom är det så att går du in på en bildbyrås sajt kan du köpa från de andra svenska (och internationella) bildbyråerna på samma ställe. Så valfriheten och det enorma utbudet är bara en illusion – det är samma bilder som finns på alla ställen. Och mängden bilder som visar specifikt svenska förhållanden har krympt. Det bidde en tumme!
Men varför?
Det här är alltså en klar trend. Samtidigt som alla som pratar om de unga bestämt hävdar att AUTENCITET är det ord som gäller om kommunikationen ska fungera, nu och i framtiden. Jag får inte det här att gå ihop. Jo, förresten. För den tredje trenden är att bilder inte får kosta. Och den trenden är universell, över länder, över åldersgrupper, över professioner.
Men det värsta är att vi inte lyckades i vår mission och att bildanvändningen just nu är bedrövlig. Vi bildredaktörer skulle ha lagt oss i fosterställning under ljusborden och givit upp om vi såg vad som används idag. Och hur smalt och likriktat utbudet är.
Är det bara att ge upp eller finns det en anledning att dra en lans för riktig bildkommunikation?
