Brunch med riktigt bra te (Yorkshire)
Exterminate. Exterminate. Exterminate.
Fast det är klart. Det var visst en lördag med ambitioner. Som dessutom var ganska stora. Aktivisten skulle bestämma programmet eftersom hon fyllde 16 för några veckor sedan och nu var det dags att fira.
Så vi inledde med att vanka runt på Söder i en halvtimme eftersom det var kö till bord på Greasy Spoon. Båda barnen är mycket förtjusta i engelsk frukost och på Greasy Spoon serveras snygg och autentisk sådan av engelsktalande personer (med både amerikansk och brittisk accent). Kanske litet för snygg för att kännas riktigt engelskt-engelsk (om du fattar: rödhårigt, ”luv”, vitblek hud, syntetgardiner i pastellfärger) och teet fick jag i tantkopp istället för i stadig mugg. Men snyggt, gott, hipsterstämplat.
(När vi gick runt fick vi se att det var 40% på alla spel och en massa annat på Game i Skrapan. Min motståndskraft var allmänt nedsatt så Pojken fick nya ”Call of Duty”. Han blev alldeles själaglad och jag kände mig som en moraliskt undermålig men glad-för-glädjen förälder.)
Och tur nog var ju vädret alldeles pissigt och hemskt, så när vi väl kom hem fanns det inget överjag som sa flasklock för att vi placerade oss framför Netflix och började titta på säsong 8 av ”Doctor Who”. Med den tolfte doktorn, Peter Capaldi. Intressant nog blev det alltså en lätt rynkig 50-åring efter Matt Smiths elfte doktor som nästan doftade barntvål. Just åldrandet ägnas en del av de första avsnitten åt. Eller rättare sagt, doktorns side-kick Claras reaktion på förändringen. Hon kan i början inte se förbi rynkorna. Hon kan inte känna hans själ och person. Hon vill inte gå med på att han är doktorn. Hon är besviken, arg, kanske tillochmed litet äcklad. (Som den nätdejtandemedelålders mannen jag skrev om häromveckan som inte ville ha sex med en jämnårig kvinna.)
Clara borde ha blundat. Hon skulle ha använt alla sina andra sinnen. För synen kan ju ta över. Så enkelt är det. Hon borde ha blundat.
