Dag 13.
Jag tar itu med begreppsförskjutningen först och tar ett väldigt vardagligt exempel för att beskriva vad som händer med begreppen ibland. Ett lutande plan. Uppåt eller nedåt?
Ta begreppet ”sallad.” När jag växte upp betydde det salladsblad, gurkskivor och tomatklyftor. Salladsbladen var mjuka, gurkskivorna halvknapriga och tomaterna hårda och ljusröda (smaklösa, alltså). Väl inblandad i salladen var dressingen; Maille-vinäger och Matolja (vidare definition onödig på den tiden), salt och vitpeppar. Alltid vitpeppar på den tiden.
Femton år senare hade begreppet ”sallad” utvecklats till att betyda en bädd av isbergssallad på vilken det tronade; tomat-, gurk- och paprikabitar. Och några majskorn. På toppen låg ost-och-skinka, räkor eller tonfisk-och-ägg. Min kompis som sommarjobbade på ett litet försäkringsbolag vid Berzelii Park brukade äta lunch på Smuggler. Då kunde man sitta ute på Östermalmstorg och knapra isbergssallad. Som ju var huvudingrediensen.
Nu när människor säger ”Jag åt bara en sallad till lunch” så innebär det ofta en portion pasta, en portion bulgur, ett lass kokta bönor, ett halvt fetaost-paket, ett halvt kokt ägg, en stekt kycklingfilé i strimlor och en knapp deciliter dressing av majonnästyp. Och just det – några ärtskott också.
”Where’s the beef?” var en slogan som användes av en amerikansk hamburgerkedja för många år sedan och som sedan blev ett talesätt. Kanske dags att mynta begreppet ”och var är tomaten?”?
Och här är reklamfilmen från Wendy’s när Clara Peller för första gången skrek ”Where’s the beef?”
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=R6_eWWfNB54&w=420&h=315]
