Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.
Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.
Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?
(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)
Freja säger:
Jag har min bibliograf till det här! I min schäslong bland mina böcker framför brasan… Stillhet!
augusti 11, 2015 — 9:35 e m
tantspridd säger:
Jag har också alltid tyckt det var lite ”onödigt” med finrum. Hemma stod stereon i finrummet och där kunde man inte sitta och lyssna på skivor med mindre än att man slog sig ned på de hårda allmogestolarna med hemvävda dynor, från Ångermanland i eller i de röda sammetsemmorna som man inte fick sitta i.
Det var lite spännande med mormors finrum, på Brogatan. Bakom de vackert slipade glasen i dubbeldörren stod finmöblemanget, pianot, den lilla saken som såg ut som Dômen i Köln och så porslinshästen. Minns du?
Jag tycker att natur ger mig stillheten och friheten till tankar. Jag gillar att krypa ned i kyrkbänkar och annars hänga på okända kyrkogårdar. Överallt där ingen rycker i mig. Där det är jag och mina tankar – där finner jag ro.
Men kanske har du rätt.
Kanske tänker man de friaste tankarna i ett rum som man bara använder vid ”särskilda” tillfällen?
Min utbytets familj i Tyskland (bondfamilj på Hunsrück hade ett rum – som på riktigt – enbart användes på julaftonen. Den familjen tänkte inga stora tankar. Jag tyckte att rummet var som ett museum, en plats där man knappt vågade röra sig eller sätta sig i möblerna av rädsla att något skulle bli smutsigt, eller gå sönder. Mer skryt än fria tankar.
/Din kusin – som heller aldrig haft ”råd till” eller velat ha en sal!
augusti 14, 2015 — 10:33 f m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Ursäkta min släpighet att svara. Du skrev så fint. Och javisst, jag kan se salen/finrummet på Brogatan. Känna den tunga miniatyren av Kölnerdomen – den var detaljerad! Vitrinskåpets glas som var frostat och i mönster. Pianots darriga och lätt skärande klang. Men porslinshästen!? Kommer inte ihåg. Eller förresten – låg den ner? Då kanske jag minns.
augusti 25, 2015 — 5:11 e m