Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.
Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).
Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?
Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.
Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.
Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.
Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.
Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?
Ulla Bogg säger:
Hej Eva.
Jag förstår att meditationen hjälper mer än Yoga Nidra. Jag har använt båda i mer än 30 år och kompletterat dem senare med Healingkoden, EFT och andra liknande tekniker. Insåg att det som förr kallades överansträngning nog var vad som idag sägs vara utbrändhet. Hur som helst är det utvecklande och livet fortsätter med nya utmaningar. I grunden är vi samma biologiska varelser trots alla nya fyndiga apparater. Det visar flygkatastrofen i Alperna om inte annat. Jag trodde genast att det var som det senare visade sig. Så här går det när man får en alltför stor tillit till teknik men tappar kunskap om den mänskliga faktorn. Nu kan det vara läge att fördjupa sig mer i den. Krya på dig. Kram Ulla
mars 30, 2015 — 6:25 f m