Krasch och aj. Samt en reservdel senare.
Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.
Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.
Futtigt och otroligt intressant.
För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.
Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.
Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.
Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.
Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.
Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.
(Japp. Jag har tillfrisknat i rekordfart. Tolv veckor efter operationen har jag full rörlighet. Styrkan är fortfarande något nedsatt, men nu får jag ta i som vanligt. Och jag gör det.)
