Ska bli sjuksyster jag, tralala. (Barndomsminne – ”Sånger om kvinnor”)
”Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?” frågade jag mig och världen igår.
En helt retorisk fråga, eftersom jag redan vet svaret. Eller i alla fall delar av svaret. Vi har suttit där runt bordet på Stressmottagningen och lärt oss att förhålla oss till våra tankar, vi har lärt oss att sitta rätt på den inställbara kontorsstolen framför skärmen, vi i gruppen där inte en enda tillhör omsorgssfären. Inte en sjuksköterska. undersköterska, personlig assistent eller hemtjänstarbetare i sikte. Jag har tänkt att det verkligen är märkligt, eftersom det i de slutna Facebook-grupperna där utmattning diskuteras finns mängder av representanter från de här yrkena. Men på Stressmottagningen syns de inte.
Jag frågade en av arbetsterapeuterna på mottagningen hur det kan komma sig.
De finns på smärtrehab, sa hon.
På SMÄRTrehab. Så förutom att de har drabbats av utmattningssyndrom, så har de också kroppsliga smärtor som är så ihållande och starka att de först måste hanteras. Ofta finns det en del av de rehabprogrammen som rör stresshantering, men fokus är på kroppsliga smärtor.
Då förstår jag bättre alla inlägg i Facebookgrupperna som handlar om sjukskrivningsperioder på många, många år, som handlar om utförsäkring och sjukersättning (”förtidspension”). För om både kroppen och själen är trasiga och värker, hur mycket längre är då inte resan tillbaka till ett liv i hälsa?
Det är inte utan att jag ibland får bilden av dagens arbetsliv som en rovdrift på människor. (Obs! IBLAND Obs! BILD)
(Lika aktuellt inlägg idag, våren 2016 som då när jag skrev det för ett halvår sedan. Men nu har ju i alla fall Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter kommit som lägger mer ansvar på arbetsplatsen än på individen.)
