En blandning, som sagt. Fast det röda håret finns bara i minnena.
Vilken befrielse det var att börja prata om sig själv i tredje person! Är det så vi egentligen vill prata om oss själva, jag tänker på småbarn som ofta pratar om sig själva med sitt namn. Med tiden börjar de använda ”jag” och sedan slutar de inte.
Men när Issadissa klev ut i sin skamlöshet, då hände något inombords. Det blev alldeles tydligt för mig att Issadissa finns och att hon tävlar med den andra (överjaget?) om uppmärksamheten. Så där som ängeln och djävulen på Tintins, Milous och kapten Haddocks axlar.
Issadissa har oborstat, illrött hår och äter gärna choklad. Hon hetstittar på Netflix och väntar inte alltid till fredagen med rödvinet. Issadissa skiter fullständigt i falukorven kring midjan och ser till att måla läpparna mörkt röda så att det bara är de som syns. Hon slänger in allt osorterat i förrådet och tittar inte ner på eländet på golvet när hon ska hämta tvättmedlet från hyllan. Issadissa vinglar gärna på höga klackar. Och vinglandet är nästan bättre än klackarna. Soffan är hennes bästa möbel, den är röd och inbjuder till att ligga i. Hittills har varken hon eller hennes barn suttit i den.
Och den andra gömmer sig bakom skämskudden, sätter upp håret, snörper på munnen, drar in magen, tjatar litet på Pojken och planerar.
Jag tycker mycket om både Issadissa och den andra. De har båda sina fördelar och sina skavanker. De är båda märkta av livet och har hittat sina strategier. De är båda produkter av samma familj, av samma livstragedier och av samma stora förändringar i omvärlden.
Ska jag börja signera inläggen med ”Issadissa” och ”Den Andra”? För att markera anslaget. Jag tror att Issadissa är litet roligare men att hon, den andra har litet vassare insikter. Eller också är det så att den andra med sin skarpa blick levererar svidande skojigheter medan Issadissa är mer tillbakalutat och luddigt vardagsblajjig.
I alla fall så ska de skriva om varandra, inte om sig själva. Tror det bli bättre så.
Tankar på det?
