Bedövande
Just det. Sinne. Inte minne. Sinne.
Ibland blir jag alldeles trött av allt tittande. Det är färger som skriker och mönster som hoppar och djupseende som gör att lager på lager av verklighet står och knackar på näthinnan och ropar ”mammamammamammatittahit”, ”nejtittahit”, ”nejHITÅT”.
När då lyssnandet, lukterna och smakerna och förnimmelserna i kroppen också vill ha sina ord med i laget, då blir kaotiskt.
Vilken lisa det är då att blunda. Helt plötsligt kan jag då utforska rummet omkring mig med hörseln. Jag kan låta lyssnandet tassa runt och utforska hörn och buskar, nära och utöver fjärden. Samtidigt kan jag dra in luft i näsan och undersöka lukterna som kommer in där. Det går att göra nästan samtidigt.
Jag fortsätter blunda och låter tanken gå runt i kroppen, känner fötterna i skorna, vinden mot ansiktshuden, känslan av tröjans insida mot armarna, solen som skiner i nacken.
Så öppnar jag ögonen ibland och KABOOM!! Så krockar alla sinnesintryck i dörröppningen, de skriker och knuffas och blir till ett tygtryck från 80-talet med blixtar och neonfärger.
Är det bara jag?
Är det en effekt av att ha varit utmattad?
Är det nutiden?
