För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.
Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.
Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”. Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.
Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]
