En av Susannes underbara katter. De är svåra att fånga på bild, de där rackarna. De rör sig så gärna.
Sådär kan de uttrycka sig på mediebyråerna. De har så lustiga tal och termer de använder sig av. Och det är så mycket de inte säger, så mycket de inte beaktar. Hur räknar de? Jag har försökt förstå.
Först är det ju naturligtvis den faktiska tidningens tryckta upplaga. Sedan verkar det finnas någonslags faktor om hur många människor som läser varje exemplar av tidningen. Och det verkar ju vettigt, ofta ligger ju en tidning på ett centralt ställe i ett hem där det passerar minst en person dagligen. Typ köksbordet eller bredvid toastolen.
Då blir det tillslut ganska många människor man når. Eller skulle kunna nå. Om:
1. alla som sätter sig med tidningen läser tidningen från pärm till pärm
2. de som väl läser tidningen från pärm till pärm också tittar på varje annons
3. annonsen ifråga är så iögonenfallande att alla som bläddrar förbi sidan den är på faktiskt ser annonsen
4. att annonsens budskap är så relevant att tidningsläsaren tar till sig det som står
Så. Det vet ju varenda människa med minsta lilla självkännedom att så här går det inte till. Okej, att 13-åringen läser KP från pärm till pärm och om och om igen och att 9-åren fnissar sig igenom samma Herman Hedning gång efter gång efter gång. Men själv läser jag Metro som fan läser Bibeln, det vill säga jag bläddrar fram till Sudokut på en gång. Och de tidningar jag öppnar, vare sig privat eller i tjänst läser jag mycket selektivt, det vill säga jag snabbspolar reklamen om jag alls ser den.
Varför pratar man inte med mediebyråerna om det här? Varför får de hållas? Vi som kan litet mer vet ju att det är glädjekalkyler de förser oss med, men det är i alla fall glädjekalkyler som är konsekventa. Men en ovan medieköpare kanske faktiskt tror på de siffror medie-”rådgivare” levererar.
Moral eller ”business as usual”?
