Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Markus Krunegård (sida 1 av 1)

Friday on my mind #bloggswe

IMG_0347

Från andra konserten jag var medföljande på. Kägelbanan 2012.

Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.

När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.

En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.

Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds

Born-again

Tant Strul på Grönans lilla scen (”Dansbanan”, ”Rotundan”) i juli 2012

Efter mer än tjugofem års abstinens har jag återinträtt på rockscenen. Som sådan som står eller sitter nedanför och tittar och lyssnar. Sedan i våras har jag varit på spelningar med Markus Krunegård, Timbuktu, Tant Strul, Syster Sol och Kebnekajse.

Två frågor
Varför fem spelningar på några månader nu?
Varför ett uppehåll på mer än tjugofem år då de enda livespelningar jag varit med om varit coverbandframträdanden på after-ski och hojfester?

På båda frågorna finns ett och samma svar: Livet hände. Det kom tragedier, jag skulle bli vuxen, jag var alltför sparsam. Och så hände ju det här med Grönans Gröna kort. Och en väldigt musikintresserad 13-åring.

De är så tacksamma nuförtiden!
Det är väldigt gulligt att gå på konsert nuförtiden. ”Tänk att alla ni är här för att lyssna på mig!” och handen på hjärtat och lätt bugning och ”Vilken energi!!” och ”Vilken värme!!”.

Jag tänker på om Johan Kinde* skulle utbrustit detta. Eller Andrew Eldritch*. Eller Bryan Ferry*. Det hade liksom inte klätt dem att le varmt och tacka från djupet av hjärtat. Av dem ville vi ha poser, glamour, drömmar och undergång.

Konserter jag borde ha fått betalt för att gå på
Samtidigt kommer jag att tänka på Elvis Costellos allmänna irritation över allting på Göta Lejon (typ 1979/1980). Det var som om han var på ett jobb han tvingats på, som om han var satt att utföra förhatliga uppgifter. Varför då? Göta Lejon var utsålt, vi som var där var entusiastiska, han visste att han skulle få fina recensioner på ett språk han inte kunde läsa.

Men allra värst var ju Sweet på Gröna Lund (i början av maj 1976), då när de bland annat gav Grönans artistchef ett par bajskorvar inslagna i en bordsduk. Efter den konserten förstod jag att artister som föraktar sina fans inte är värda att dyrkas. Efter den konserten förstod jag att man inte automatiskt blir en bättre människa ju äldre man blir.

Inga bajskorvar i bordsdukar här inte.

*Johan Kinde var/är(?) sångaren från Lustans Lakejer, ett Stockholmsband (nåja, Åkersbergaband) som i början på 80-talet sjöng om diamanter, champagne, begär, nattens lekar. På stort allvar. (Läs om den tiden i Annina Rabes finfina bloggpost.)

*Andrew Eldritch är förgrundsgestalt i goth-bandet Sisters of Mercy. Han iklädde sig gärna hellång svart skinnrock, solglasögon av pilotmodell samt käpp. Sjunger med mycket djup röst.

*Bryan Ferry är Bryan Ferry. Fy skäms om du inte vet!

Verifierad av MonsterInsights