(Kan utmattningen ha mer personligheten att göra, frågar jag mig kring jul 2014. Jag börjar bli desperat eftersom jag inte blir frisk nog att leva och arbeta. Jag undersöker olika teorier för att försöka förstå mig själv och komma fram till KUREN.)
Det här med ensamhet skrivs och pratas det ju extra mycket om kring jul. Och som jag tyckt synd om människor som varit ensamma på jul. Både sådana som jag läst och hört om och så förstås människor som jag borde ha umgåtts med.
Men ensamhet är ju tudelat i högsta grad – det kan var det hemskaste man kan vara med om och det kan vara en absolut välsignelse. I mina tröttaste och svartaste stunder känner jag mig ekande ensam, vilka som än är i närheten. Och nu, när jag skriver det här har jag haft ett drygt dygn i välsignad ensamhet och ser fram emot ett dygn till i samma välsignade tillstånd. Jag njuter av att få bestämma själv över tiden och maten, jag låter tankarna fara iväg, tumla runt och kanske landa med något vettigt, uppiggande eller ingenting alls. Just nu är jag i Snusmumriken-ensamheten. Den självvalda, underbara. (Jag har skrivit om det här förut.)
Medan Mårran-ensamheten är hemsk. Den handlar bara om att vara utanför. Utanför allt – gemenskap, kärlek, sammanhang. Den ensamheten är grå, kall, avståndsgörande.
Det var en väldigt intressant artikel förra veckan i DN om hur kreativa människor fungerar. Rubriken var ”Kreativitet kräver mycket vila”. Jag vill inleda avslutningen med ett citat som i högsta grad anknyter till vad jag skrivit om idag:
Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.
Och så blir den definitiva avslutningen en bild på en tröja från Lookhuman. För ibland är det precis så det är. Och andra gånger vill mingel- och samtalslusten aldrig ta slut.
