Klouten sjönk och sjönk tillsammans med energin.
”Vem bryr sig?” som tioårige P brukar säga.
Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.
Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.
(Nu två och ett halvt år senare kan jag titta på ordet ”friskhetstecken” och tänka ”Ojojoj, vad visste jag då…”. Samtidigt var ju det faktum att jag delade med mig av upplevelsen i sociala medier en del av det som byggde tillfrisknandet. Så den tillfälliga uppgången i Klouten var något gott, men på ett annat sätt än jag då tänkte).
