Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:
Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.
För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).
Och Niklas W fortsätter:
Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.
Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.
