Jo, en försvarlig andel av mitt Facebookflöde handlade igår om Melodifestivalen. Fast jag tittade först i flödet imorse. Och det som slog mig då var att Dressmann som varumärke fått en rejäl puff samt att ingen egentligen verkade särskilt intresserad av varken låtarna eller artisterna. Det var liksom mer Mellon i sig. Och Dressmann (det hade något med byxlängden att göra).
Ni som följt mig ett tag vet att jag har glömt bort hur en gör när en tittar på tablå-TV. Utom förra fredagen då jag tittade på ”På spåret” och spelade med genom Duo-appen. Det var ju kul eftersom det var så lätt att få sjukt mycket poäng. Alla som spelar via Duo-appen måste ju känna sig som nästa års vinnare allra minst.
Men som kommunikatör är jag besatt av mediekonsumtion. Inte bara av min egen utan hur andra gör, hur ”alla” gör. Naturligtvis har jag läst ”The Long Tail” av Chris Anderson och jag vet att framtiden (som är nu, han skrev den 2006) handlar om att sälja mindre av mer. Alltså mindre kvantiteter av många, många, många fler produkter/tjänster. Att det inte längre finns samma tryck på att hitta nästa hit, nästa blockbuster, nästa Justin Bieber. För livslängden är så mycket längre för låtarna, texterna, filmerna. Nu. Och framåt.
Hur ska jag knyta ihop detta nu då utan att det här blir för långt? Jo. Mellon är ju en ”lägereld”. Precis som Hylands Hörna var en megalägereld på sin tid. Då såg i princip hela Sverige samma TV-program samtidigt. Vi, som folk, satt vid samma lägereld. Men nu sitter vi vid hur många lägereldar som helst. Ibland är de nationella, som Mellon. Men oftare är de globala. Åtminstone för millennials och en del av oss i andra generationer som alltid haft dragning till kulturyttringar utanför mainstream (jovisst, jag hade en intensiv period med Sweet när jag var 12-13-årsåldern).
Så. Uttryck som är bra att komma ihåg: the Long Tail, lägereld samt fandom. Den hängivna delen av Mello-publiken utgör en fandom. Precis som de som älskar Deadpool, Stan Lee och resten av Marvel-universumet. Eller de över hela jorden som är helt upptagna och koreansk populärmusik, k-pop. Eller de som följer podden ”Welcome to Nightvale” och kan hela staden och dess invånare.
Jag avslutar med Longtail-exempel från populärmusikens område:
Pojken tittade på trailern för CoD, Black Ops 3 och vad dök upp där om inte ”Paint it Black” med Rolling Stones. Perfekt musiksatt tyckte både Pojken och jag.
Och Sweet fortsätter att dyka upp på märkliga ställen. ”Ballroom Blitz” har ju kommit att bli en megaklassiker, men i slutet av hösten 2016 kom deras efterföljande hit ”Fox on the Run” att bli en viktig del av ”Guardians of the Galaxy Vol.2”. Så fyrtio år efter att de var ett bespottat pojkband som jag avgudade så går mina barn och nynnar på deras hittar. Long tail, som sagt, long tail.
