When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.
Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.
För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.
Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.
Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.
And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.
Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.
(Jag tror verkligen att jag då, för ett knappt år sedan började tro på ett liv som frisk. )
And I will be content.
