Bilden har inte så mycket med texten att göra. Men visst är den vacker?
Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).
Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare. Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.
Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?
Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.
Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.
Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.
Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.
Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.
Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)
Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.
Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.
Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.
