Varför illustreras yoga ofta med orkidéer?
Vilken yoga är bäst?
Vilken yoga är riktigast?
Vilken yoga har svaret på alla frågor?
Vilken yoga är mest effektiv mot stress?
Vilken yoga blir man snyggast av?
Vilken yoga gör Madonna?
Vilken yoga är mest LCHF?
Jaja, ni fattar. Det blir konstigare och konstigare. Och lättare och lättare för dem som tycker att yoga är larvigt att verkligen sluta bry sig över huvudtaget. När yoga egentligen är något som de allra flesta skulle må så bra av. Utan att behöva lägga fötterna bakom nacken eller tarmskölja sig eller utföra yogan i bikiniliknande kläder i 37-gradig värme. Därför vill jag berätta om mina yogaupplevelser som har varit vardagliga, öldoftande och samtidigt livsomkastande.
Yoga med stor mage
Den första yogainstruktören jag träffade på när jag för sexton år sedan gick på gravidyoga var Elisabeth Serrander. Vi sågs på fredagarna i en källare på Humlegårdsgatan i Stockholm, femton gravida kvinnor och Elisabeth. Vi satt och låg länge i positionerna, vi andades. Rörelserna hade inte konstiga namn, nej, inga namn överhuvudtaget. Min kropp blev varm och jag kände att jag trots min stora mage var rörlig och smidig. Vi andades tillsammans, vi gravida, Elisabeth och barnen i oss. Jag kom ut på nedre Östermalm på fredagskvällarna omtumlad, avslappnad och på något sätt ny.
Yoga med djupavslappning
Barnet kom ut, det var en flicka (Aktivisten). Hon växte och började vilja röra på sig. Hon och jag hittade ner till en lekpark där vi upptäckte att villaförorten var full av andra nyblivna föräldrar med barn. En av de nyblivna mammorna var dans- och yogalärare. När min dotter tillslut kunde gå med på att släppa iväg mig om kvällarna var det dags för nästa yogainstruktör, Anne-Lie. En och halv timme en gång i veckan med eftertänksamma rörelser, sniff på Solhälsningen och 45 minuter djupavslappning. Och den där djupavslappningen!!!
Yoga med öldoft
Så gick det några år. Jag använde en del av rörelserna för att stretcha och sträcka ut kroppen, men tänkte inte på det som yoga. Jag började plugga på IHR på Stockholms Universitet med föreläsningar och gruppövningar hela dagarna men med en timmes lunchrast varje dag. Vid något tillfälle såg jag en lapp om lunchyoga. Jag testade. I Rotundan, i Allhuset där jag för tjugo år sedan sett Imperiet och Eldkvarn och dansat tryckare till ”Purple Rain” låg jag nu på billiga liggunderlag bland ölspillet (ibland hade de inte hunnit städa) och yogade. Johan, som yogainstruktören hette tror jag kom från Stockholms Yoga Centrum. Det var i alla fall yoga utan prestation, samma rörelser som jag lärt mig tidigare men Solhälsningen litet oftare. Avslappningen var kort och inte särskilt djup.
Yoga med plankor
Med två barn (Aktivisten och Pojken a.k.a. Möpen) fanns det inte mycket tid till träning. Men jag jobbade i ett hus där det fanns ett gym med korta lunchpass. Från mina arbetskamrater fick jag höra att det fanns ett Poweryoga-pass som hette duga. Klart att jag testade det. Jag har för mig att det passet bara var på en halvtimme och jovisst, det var mycket Solhälsningen med plankan som mellanled och javisst, det kändes verkligen som jag byggde styrka och rörlighet. Men yoga?!? Fast på grund av ledaren, jag tror hon hette Sara så blev det ändå pass att minnas. Men avslappning – när skulle man hunnit med det på ett 30-minterspass?
Yoga på amerikanska
Jag kom till Danscenter på Åsögatan för att jag jobbade i närheten. Jag började gå på deras lunchpass och det var Maria Isefält som hade lunchyogan på fredagar då. ”Klassisk yoga” var det vi praktiserade. Och, inser jag nu, mindfulness. Efter varje övning lade vi oss i savasana, det vill säga avslappnat platt på rygg för att känna efter hur övningen påverkat kroppen – varmare här? mindre spänd där? skillnad på höger och vänster sida? Långsam och mycket medveten träning för både kropp och själ. När jag efter några år började stanna kvar på djupavslappningen också då blev förälskelsen till en passion. Fortfarande kan jag höra Jackie Kleefields (som tog över efter Maria) röst och bara minnet av den får mig att slappna av: ”In your mind’s eye, you see the room…..”
Yoga som mode
Livet förändrades och det fanns inte längre möjlighet att gå på lunchyogan på Åsögatan. Hittade lunchyoga hos My Yoga i Gamla Stan. Det bästa i de klasserna var när jag låg i savasana (avslappningsposition) på slutet och Malin (My?) tog sina händer om mitt huvud och la ett finger på pannan (tredje ögat?). Men vägen dit var för jobbig. Jag hade svårt att hitta närvaron i kroppen. Det är lika bra jag säger det – nej, jag är tveksam till Ashtangayoga. Det är för många olika Solhälsningar och Krigare, för mycket hjärna och koordination för mina behov. Samtidigt kan jag ju se vilken kroppskontroll, styrka och smidighet Ashtanga-fansen har. Skulle jag också vilja uppnå. Men jag orkar inte, hinner inte. Jag vill ha närvaro, smidighet, avslappning, kroppskännedom i min yoga.
Bikram-yoga då? Går fetbort. Särskilt efter att Maria Sveland skrev om den som fascist-yoga. Fast, för att vara ärlig, mest handlar det om att jag inte vill visa mig så avklädd.
