Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.
En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.
1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.
2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?
Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.
Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.
Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.
Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.
Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.
