Etikett: balans (sida 1 av 1)

april 1, 2016 / Inga kommentarer

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 32/3

Bara frågor, inga svar

(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

mars 29, 2016 / Inga kommentarer

Mål för träningen? #blogg100 dag 29/3

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]

Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.

Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:

1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)

2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt

3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin

Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……

Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.

1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.

2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna

3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet

4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.

Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.

Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.

Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.

(2016 års kommentar:Jag vet – det här inlägget från 2014har i princip ingenting med insikter kring utmattningen att göra. MEN. Det är just därför jag återpublicerar det. För det visar hur fast jag var i att jag skulle tillbaka till det som varit förut och hur svårt jag hade att gå med på vissa saker. Som att kroppen inte funkade som tidigare, för att den fortfarande var utbränd, vidbränd, utmattad. Inte i balans för fem öre. …….och inte huvudet heller….)

mars 28, 2016 / Inga kommentarer

När allting är i obalans visar kompassen fel #blogg100 dag 28/1

Tänk om själen alltid var lugn och grundad.

(2016 års jag kommer inte alltid att vara helt ense med 2013 års jag. Men här är vi fortfarande helt överens.)

Punkt två på listan över viktiga insatser för tillfrisknande. I mitt fall. Yoga nidra – djupavslappning.

Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.

Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!

Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.

Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.

Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet. Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.

Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.

Just den cd:n jag använder mig av är en klassiker från Skandinavisk Meditation och Yoga Skola och cd:n finns bland annat på adlibris.

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

maj 12, 2014 / 4 kommentarer

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73