Etikett: återhämtning (sida 1 av 2)

april 5, 2016 / Inga kommentarer

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #blogg100 dag 36/2

Här har jag sovit som en prinsessa.

Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?

Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.

Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.

De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)

(Det går framåt, eller hur? Sommaren 2014 börjar energin återvända och viljan att använda energin ligger snart i krig med behovet av återhämtning. Men mer om det senare. Skriver jag nu, 2016.)

mars 22, 2016 / Inga kommentarer

Det är inte mig det är synd om, det är världen #blogg100 dag 22/2

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )

mars 22, 2016 / Inga kommentarer

Jag ska komma ur det här smartare #blogg100 dag 22/1

Nemi har koll på tillvaron.

”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.

När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.

1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.

2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.

3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.

I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:

1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))

2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).

3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.

Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.

(2016 läser jag det här inlägget och inser att jag 2013 redan visste en massa saker. Men varför tog det sådan tid att bli frisk? Kanske för att det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom. Det är bästa är att aldrig hamna där. )

mars 21, 2016 / Inga kommentarer

Insikterna kommer droppande #blogg100 dag 21/3

Springa ifatt eller ta ett andetag och vänta?

Det har blivit mycket googlande på ”utmattningssyndrom”, ”stress”, ”åtgärdsprogram” de senaste veckorna. Jag hittar ganska litet, tycker jag. Det är litet luftiga, goda råd, till intet förpliktigande. Inte konstigt att det finns en hel bransch som skor sig på folk som inte mår riktigt bra och som inte får bra hjälp inom vanliga vården. ”Terapeut” kan ju vem som helst vara.

Jag har skickat ut frågan i mina nätverk om de bästa råden mina kompisar fått när de varit stressjuka och/eller vad de märkt funkat i just deras fall (anbefalld behandling eller självmedicinering). Det intressanta är att jag inte fått några svar av typen ”Det här funkade verkligen för mig:….” . De flesta svar handlar om tiden: Tiden läker alla sår. Se tiden an. Allt har sin tid.

Jojo. Men sedan ska man ju tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Hur ska jag veta att livet inte kommer att göra mig sjuk igen?

Jag insåg att jag måste inventera livet: vad är det som tar energi och vad är det som ger energi?

MEN. Det mesta i mitt liv BÅDE ger och tar energi. Alltså samma människor, samma aktiviteter både ger och tar energi. Jag känner starkt att det är ordet LAGOM som är själva nyckelordet. Mer än någonsin skulle jag vilja ha det kvantifierat.

Annars var jag hos Försäkringskassan idag och träffade en väldigt vettig handläggare. Jag blev inte ifrågasatt, hon var empatisk utan att bli kladdig, hon var konstruktiv och berättade om Försäkringskassans regler och om de vägar som fanns att gå framåt. Att min arbetsbeskrivning skulle kunna användas för att beskriva en hel avdelnings ansvarsområden tyckte hon var bekymmersamt. Där såg hon en möjlighet att förändra livet så att jag inte blir sjuk igen. Det kändes hoppfullt. Då är det kanske inte bara jag som måste definiera LAGOM.

(Jag fortsätter min forskning där 2013. Mitt nutida jag känner sig en smula imponerad över den energi som ändå fanns i mitt utmattade 2013 års jag.)

mars 21, 2016 / Inga kommentarer

Det finns inga piller att ta #blogg100 dag 21/2

(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)

Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.

Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:

”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”

Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.

Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:

1. Jag ska röra på mig. Lagom.

2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.

3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)

4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)

Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.

Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”

mars 17, 2016 / Inga kommentarer

Att en dag vara nöjd över att ha fixat alla punkter på en tre-punkters-att-göra-lista #blogg100 dag 17/3

(Kommentar från 2016 om hösten 2013: Jag börjar reflektera, försöker hitta anledningar, försöker förstå och skapa mönster. Så angriper jag utmattningen när jag inte ligger i soffan och tittar på ”Breaking Bad”)

1. Promenad

2. Middag

3. Köpa müsli

Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.

När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.

Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.

juli 12, 2014 / 1 kommentar

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #bloggswe