Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.
Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.
Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.
Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.
Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.
Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?
Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.
Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.
