Kunde platsa i vilken broschyr som helst. Om Gotland, mindfulness eller demens.
Jag var på Gotland för första gången i hela mitt långa liv i somras. Jojo, det var ju vackert. Och javisst fanns där raukar, men inte så många. Saffranspannkakan var riktigt, riktigt smarrig och sylten till – mums! MEN
Visby var det närmaste Benidorm jag varit i på många år. Trångt, turistigt, lättklädda människor på jakt efter ragg, doft av frityrolja.
Det var riktigt svårt att hitta bra badställen. Jag trodde att det var som i Stockholms skärgård där man kan hoppa i från vilken klippa som helst men med den skillnaden att här skulle det vara STRÄNDER. Men jag fick tillochmed blåmärken under hålfoten, så litet ville Gotland att jag skulle bada där.
Och stockholmare överallt. Med designhus och dyra bilar eller med shabby chic-charmiga hus och skrotbilar. Gärna med stråhatt och utanpåskjorta.
När jag kom hem ville jag ge mig ut i det gotländska landskapet igen. Så jag började läsa deckare som utspelar sig där. Jag läste ”Den farliga leken” av Mari Jungstedt till att börja med och det var ju inte så mycket att hänga i julgranen. Det karga Fårö var kargt. Modevärlden är kall och hemsk och kan få unga flickor att dö. Kort sagt, Mari Jungstedt fick bara en chans.
Men så hittade jag Anna Jansson. ”Först när givaren är död” och ”Pojke försvunnen” läste jag först. Jag blev glad över alla bifigurer som var så fint tecknade och som levde alldeles egna liv. Efter det tog jag mig an ”Främmande fågel” och ”När skönheten kom till Bro” och då var polisen Maria Wern alldeles för närvarande. För hur kul är hon?
Gotland – Stockholms skärgård 0 – 1
Mari Jungstedt – Anna Jansson 0 – 1
