Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av  mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär.  Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

  1. börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
  2. börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
  3. börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!