Jag fick ett meddelande igår. Det var vackert i sin enkelhet och sin värme. Det skrivna hade sitt ursprung i vad jag skriver här i bloggen. Det är stort att bli läst. Det är ännu större att bli förstådd. Och störst av allt är dialogen.
”Du vill väl inte bli sån där utmattad kvinna” sa en doktor till en bekant för många år sedan då livet med heltidskarriär och tre barn tillfälligtvis tog ut sin rätt. Den bekanta stagade upp sig och hoppade över känslan av utmattning. För hon ville inte bli en sån där utmattad kvinna.
Tänk om det alltid var så lätt. Att en doktor sa åt en att man inte vill vara sjuk eller vara litet annorlunda ihopskruvad och man bara fortsatte som om ingenting hade hänt.
Själv har jag ju försökt att staga upp mig mest hela livet. Jag har haft ett exoskelett av måsten, borden och kroppsliga spänningar. Jag har intalat mig själv att jag har noshörningsskinn när jag egentligen har hud som är tunnare än rispapper. Det är väl därför jag känner mig bekväm med katterna och ensligheten. Katterna pratar inte sönder mig. De trycker inte på mig åsikter, tyckanden eller teorier. Jag behöver inte konversera artigt och meningslöst med dem. Vi kan leva tillsammans i tystnad och ömsinthet.
Men jag behöver ju lufta mina åsikter, tyckande och teorier. Därför bloggar jag. Och om någon läsare känner sig berörd, upprörd, inspirerad blir jag väldigt glad för respons. Med tillägget att om det är upprörd du blivit, var varsam med mig. Jag går lätt sönder. Och det ifrågasättande eller insinuanta gnager länge. I dessa tider behöver vi sprida små tomtebloss av värme.
Det är dags att lägga till två punkter på listan över vad jag kommer att skriva om.
- Skogen. Runt byn där jag bor är det produktionsskog. I väldigt stora cirklar. Det är helt enkelt mycket, mycket svårt att hitta ens måttligt blandad skog. Det är monokultur överallt. Både när det gäller trädsorter men också när det gäller ålder. Det är ledsamt. Läs ”Skogslandet” av Lisa Röstlund. Gråt och agera!
- Hur jag började misstänka, utforska och tillslut blev diagnosticerad med ADHD.
Idag avslutar jag med ett utdrag av ”Jag tror på den ensamma människan” av Gunnar Ekelöf.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Ps. SEO-bedömaren gav tummen ner för rubriken idag med. Ds
