”Ibland mår jag inte så bra” heter en bok av någon halvung influencer som jag inte har koll på. Som jag tror heter Therese Lindgren. Den boken verkar ha tryckts i många exemplar, getts bort, kanske lästs och sedan lämnats till välgörenhet. Kort sagt, den dyker upp på hyllorna för ”Medicin och hälsa”, ”Ungdomsböcker”, ”Själ och kropp” och liknande på de secondhand-affärer jag frekventerar. Helt klart är att det finns en annan öppenhet kring psykisk ohälsa numera. Och en annan medvetenhet.
Jag fyllde sextio för ett par år sedan. En del av min tid går åt till att förstå mig själv. Och att få ihop en berättelse om mig själv, för mig själv, som jag känner är den sanna. Så att jag kan gå in i den avslutande delen av mitt liv med viss klarhet. Jag vill inte älta, jag vill inte leva under hot av eller på flykt från gamla katastrofer och tilltrasslade upplevelser. Jag vill inte vara slav under gammalt bråte, felaktigt inlärda reaktionsmönster och (här kommer det viktigaste!) andras uppfattningar om mig.
Förr i tiden har jag setts som förnuftig, ordentlig, balanserad, duktig. Den här klädnaden har jag burit runt på och trott varit jag. Att jag ständigt varit orolig, att jag haft en tankesnurr i huvudet som bara matchats av sån där träningsgrej för astronauter och stridspiloter som är en megacentrifug, att jag haft svårt, ja, nästan omöjligt att uttrycka känslor, det har jag inte problematiserat. Jag har trott att alla haft det så.
Jag har länge undrat varför jag inte varit mer framgångsrik, jag som är så duktig och lär mig så snabbt? De chefstjänster jag sökt har jag aldrig fått. Har rekryterarna sett igenom mig och sett att jag egentligen är dålig eller har det varit för tydligt att jag inte är så bra på att rätta in mig i ledet?
Strunt samma, vi får se om jag får sniffa på arbetslivet ett tag igen eller om jag är på gång att fasa ut mig. Tillbaka till min psykiska ohälsa som jag först nu alltså fått syn på. Tidigare var det ju jag som passade dåligt in, inte ansträngde mig tillräckligt, var svag, var trött, hade dålig uthållighet (no grit!!), var slapp, inte hade disciplin, ältade, inte la saker bakom mig. Men nu håller jag på att förlåta mig själv. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har inte förmått mer.
Mina diagnoser är ADHD och GAD (generaliserat ångestyndrom). Jag har lidit av PTSD och jag medicinerar med anti-depressiva som funkar. I höstas behandlades jag på distans/digitalt för oron och då fick jag upp ögonen för att det inte är normalt, det är inte OK, man måste inte oroa sig hela tiden. Det är faktiskt så att det inte MÅSTE göra ont i själen hela tiden. Man blir inte bättre världsförändrare genom att ständigt leta efter oron. TVÄRTOM.
Det här var en första text där jag skriver uttalat om min psykiska ohälsa. Det kommer fler. Men det är klart, egentligen har jag ju skrivit mycket förut. Tryck på ”Utmattningssyndrom” i menyn till vänster så kommer alla inlägg om UMS.
