Frodo (katt) kom just in från det stora vilda. Utan mus, utan sork. Även om det är bra att han gör sitt jobb som gårdskatt skulle jag blivit störd av att behöva hantera död, halvdöd, paralyserad eller mycket pigg mus just nu. Jag skriver ju.
Morgonen började med att jag hittade musbajs i besticklådan. Som tur var fanns det bestick i den diskade diskmaskinen. Jag funderar fortfarande på när och hur jag ska ta mig an besticklådan. Förmiddagen fortsatte sedan med att det knackade på dörren. Jag bor i en by med tre gårdar. Varav ingen, förutom min, är bebodd i veckorna. Att det knackar på dörren är en sensation, helt enkelt. Det var inte Jehovas vittnen – de var här och välkomnade oss ganska omedelbart efter att kontraktet var påskrivet. Har de direktkontakt med Lantmäteriet eller de en gud som pekar med hela handen?
Nåja. Det var en trevlig hantverkare som undrade om jag har ett badrumstak som ska åtgärdas. Som jag till honom, det är mycket möjligt att jag har, men att jag inte tänkt att det skulle ske nu. Då ursäktade han sig och sa att det var någon som beställt en sådan insats. Det vet jag, i alla fall, att jag inte gjort. Han gick vidare på jakt efter en beställd takinsats.
Nu till allvaret. Imorgon är det Blackout Day. Det betyder att man genom att inte handla (i betydelsen köpa), särskilt inte från multinationella företag, visar sin del av en gemensam makt. Är det den makt vi har kvar, frågar jag mig. Makten att inte köpa.
Jag tänker hantera Blackout day genom att åka till Emmaboda idag och handla mat för de kommande dagarna. Imorgon ska jag ägna mig åt katterna, eftertanke, promenad och igentäppande av muspassager. Jag tror ju inte mitt agerande just imorgon kommer att göra stor skillnad eftersom jag inte köper så mycket. Men jag vill ju verkligen uppmana er andra som bidrar mer till att hjulen snurrar att hålla igen imorgon.
Det där med att ni ”som bidrar mer till att hjulen snurrar” skrev jag för att det skulle stå där i all sin cynism. Vi vet att vår konsumtion bidrar till att vi utarmar vår planet men vi tror att vi måste fortsätta konsumera för att ”hjulen ska fortsätta snurra”. Det är väl ur den rävsaxen eller Moment 22 som ”grön omställning” i form av fortsatt hög, men ”god” och ”grön” och ”ekologisk” och ”hållbar” konsumtion stammar från.
Men vet ni en hemlighet – det kommer inte att gå. Vi måste ställa om på en mer grundläggande nivå.
Men vet ni en annan hemligjet – vi har gjort det förut. Fast åt andra hållet. Vi har alltmer vant oss vid att leva i ett extremt överflödssamhälle. Vi levde inte i det här samhället bara för trettio år sedan. Än mindre för fyrtio år sedan. Vi pratar inte 1800-tal och fattigdom, vi pratar 80-tal och medelklassliv.
Nu blev dagens inlägg litet tungt, även för mig. Men eftersom vi kom in på 80-talet stannar vi ett ögonblick där. På 80-talet pluggade jag nationalekonomi och det var också som nationalekonom jag började mitt yrkesliv. (Bara så att ni fattar att jag inte tantgissar här.) Vi som läste nationalekonomi på 80-talet fick lära oss att konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Jag repeterar: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Vi tar det en gång till: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.
Som en kvinna som jag var volontär tillsammans med vid en Fridays for future-demonstration, en kvinna djupt engagerad i miljö- och klimatfrågan kommenterade när jag sa det här:
– Men hur ska vi få hjulen att snurra om vi inte konsumerar?
Tillbaka till de där hjulen igen. OK. Om vi fortsätter att tänka att vi vill ha tillväxt, vilket inte självklart, men för sakens skull så kör vi på det. Då fanns det redan på 80-talet svar på det:
INVESTERINGAR
Investeringar i ny teknik.
Investeringar i infrastruktur.
Investeringar i skola, vård och omsorg,
Investeringar i forskning.
Det knepiga här är att vi, i den tid vi lever, har vi glömt att skattepengar kan gå till goda saker som kan bygga upp samhället på både kort och lång sikt.
Nu är det dags att köra till Emmaboda och handla mat. Och även om du tänker handla imorgon så hoppas jag att du ändå tänker ett varv kring din konsumtion. Och kanske försöker minnas 80-talet. Var allt sämre då? Utan ruccola, utan Thailandsresor, utan airfryer, utan köksrenoveringar.
Ps. Jag kommer att återkomma till nationalekonomi och ekonomisk politik. Jag kommer att återkomma till de vinstkrav som aktieägare och företagsägare har och som är historiskt sett extrema.
