När allting snurrar är det tur att det finns gravitation

I sommar kommer jag tillbaka

Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)

Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.

Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.

Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.

För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:

– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.

Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.

Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.

Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.

Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.