För några år sedan hette vi marknadsförare, skribenter, projektledare, marknadskoordinatorer, marknadsansvariga, informatörer, informationsansvariga, webbredaktörer, redaktörer. Och så vidare.
Numera heter vi alla kommunikatörer. Och vi ska kunna skriva, fotografera, redigera film, hantera troll och annat på sociala medier, vara storytellers både på intranätet, på Instagram, på Facebook och på webben, vi ska agera beställare gentemot webbyrå, reklambyrå och mediabyrå samt gärna kunna klämma ur oss en trycksak med hjälp av InDesign. Dessutom är det bra om vi är goda omvärldsbevakare så att vi har koll på om målgrupperna förflyttar sig till nya plattformar. Ja, just det – att hålla koll på och kanske ansvara för budget och tidsplaner är ju självklarheter.
Och allt detta oberoende av om du är junior eller senior. (Det senare används förresten så fort du jobbat mer än tre-fyra år. Vilket gör begreppet ”senioritet” ganska urvattnat. Det är en passus i sammanhanget. Men som jag nog kommer att återkomma till.)
Jag tycker att det här är en intressant utveckling och därför tänkte jag gräva litet i det. Vad kontentan kommer att bli har jag just nu ingen aning om, det beror bland annat på gensvar och kommentarer från er, kära läsare.
Jag börjar imorgon med en reflektion över verktygen vi har med oss från utbildningar och diverse auktoriteter. Jag hoppas att jag avslutar morgondagens epistel med en efterlysning – var finns de verktyg och redskap som fungerar idag?