Jag har haft turen? möjligheten? förmånen? oturen? utmaningen? att förklara hur kommunikationen kan hjälpa en organisation framåt.
Det var inte lätt.
Jag försökte skriva en marknadsplan. Den berättade en del av sanningen.
Jag gjorde några Gantt-scheman. De berättade en annan liten del av verkligheten.
Jag gjorde några aktivitetslistor som blev evighetslånga. De visade en del av det vi skulle göra.
Jag gjorde en kampanjinfo och den bar en gnutta sanning.
Jag försökte sammanfoga marknadsplanen, aktivitetslistorna, Gantt-scheman, kampanjinfon, sociala media-contentplanen, digitala mediabyråns Powerpointar och reklambyråns Powerpointar.
Behöver jag säga att det blev helt oöverskådligt?
Och då hade jag ändå gjort ett bra jobb precis som konsulterna.
Så nu är det är bara dags att inse att komplexa frågor inte låter sig fångas i enkla modeller. I alla fall inte i EN enkel modell.
Jag går tillbaka i tiden till året på IHR, en påbyggnadsutbildning på Stockholms Universitet inom marknadsföring och kommunikation. Vi hade en tvärsäker och ganska karismatisk amerikansk föreläsare som var medskribent till ett standardverk inom marknadskommunikation. Han förklarade hur en marknadschef/kommunikationsansvarig skulle kunna räkna sig fram till ett resultat av en kampanj. Att det helt självklart fanns ett nästan linjärt samband mellan marknadsbudgetens storlek och effekten av kommunikationen. Det handlade bara om att göra rätt enligt hans och hans medförfattares formula. Medieval och mediabudget var viktigare än koncept och budskap, det kommer jag ihåg.
Jag var tveksam redan då, för snart femton år sedan. Och nu, i våra digitala och sociala tider, är jag mycket tveksam. Klart att jag önskar att det kunde vara så enkelt. Det skulle göra mitt jobb så mycket lättare. Då skulle jag äska en slant och för den utlova en effekt. Jag skulle kunna prata med mediebyrån och ge dem en säck pengar och en önskelista om vilka vi vill nå och hur många gånger de ska bli påminda. Så skulle jag släntra iväg till reklambyrån och beställa något spännande att fylla medieutrymmet med. Och sen skulle jag kunna luta mig tillbaka på min kontorsstol och bara se allt hända. Ja, det vore finfint.
Men frustrationen över att jag inte kunde fånga verkligheten i en modell, i en dimension eller i alla fall högst två dimensioner, höll på att undergräva min tro på mig själv som kommunikatör. Men i ett samtal med en kär vän som jobbar med övergripande frågor i en helt annan sfär av samhället men vars uppdragsgivare också önskar lättbegripliga, hanterbara svar som direkt ger beslutsunderlag, så kände jag att jag närmade mig pudelns kärna.
Jag tror att jag låter det här vara en inledning till flera inlägg där jag närmar mig frågan om hur det egentligen är att ansvara för kommunikationen för ett/en varumärke/produkt/organisation/företag/idé/lansering/kampanj i den tid vi lever i just nu.
Så jag avslutar med frågan – hur jobbar du, kära kollega med att skapa ett bra beslutsunderlag? Vilka modeller förmår att fånga in så många aspekter som möjligt utan att det blir ohanterligt?
(Det här är en följetong, nästa inlägg hittar du här, och sedan kommer denna och därefter den här och den här och avslutar med den här)
