*andas för fort*
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
(Jaja, 2014 års jag inser saker, men eftersom insikter går på tvärs med det jag levt med så länge gör jag inte alltid som jag tänker. Utan jag bara gör. Och det är ju svårt att vila när vissa stadsdelar i stan benämns som ”de fasta rumpornas stadsdel” och alla pratar om sina långa löprundor. Då måste en vara stark, vilket jag verkligen inte var 2014.)
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
