Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: välbefinnande (sida 3 av 13)

april 6, 2016 / 1 kommentar

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid #blogg100 dag 37/2

 

IMG_0619

Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

(Utan att jag här skriver någonting om själva utmattningen är jag på något viktigt – helhetsupplevelsen. Det att vara totalt närvarande.)

april 6, 2016 / Inga kommentarer

Ett år efter kraschen #blogg100 dag 37/1

bliss

Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett samt bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

(Japp. Skriver under på allt nu när jag läser om det här inlägget från augusti 2014.)

april 4, 2016 / Inga kommentarer

Kroppen är inte min fiende #blogg100 dag 35/2

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red

När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

(Jag har nu, 2016, börjat närma mig i känslan det tioåriga barnets närvaro i tillvaron. Det var ju då i början av 70-talet ingen skillnad på Eva, Evas kropp, Evas förnuft eller Evas själ. Allt var ett. Det var jag som tänkte, kände, rörde mig och fanns.)

april 4, 2016 / Inga kommentarer

Kroppen, knoppen och andra krångligheter #blogg100 dag 35/1

yogi

Här är jag. Just nu.

Att komma ihåg:

  • jag gick in i väggen för ett år sedan
  • jag är kvinna, inte man
  • jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

  1. meditera varannan dag (20 minuter)
  2. köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
  3. ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
  4. cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
  5. se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

(Nutida kommentar över inlägget från sommaren 2014 – nu börjar jag fatta litet mer. Men kroppen var fortfarande tröttare än jag ville gå med på.)

april 3, 2016 / Inga kommentarer

Lära sig säga nej #blogg100 dag 34/1

(Efter en viss lojhet kom ilskan igång igen, våren 2014. Hur skulle jag kunna bli riktigt frisk när jag själv och mitt vanliga beteende var en av mina värsta fiender?)

Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.

Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.

MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?

Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.

Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI&w=420&h=315]

april 2, 2016 / 2 kommentarer

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 33/2

DSC_0266

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

(Sommaren 2014 och jag måste börja jobba heltid trots att jag inte kände mig frisk. Det var en märklig upplevelse. Som jag inte var ensam om. Det pågår hela tiden.)

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner.  – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. –  HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska.  – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

 

april 1, 2016 / Inga kommentarer

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 32/3

sensommar_och_vässarö 364

Bara frågor, inga svar

(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

  • Hur ska den perfekta anställda se ut?
  • Ska hen vara helt utan relationer?
  • Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
  • Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

 

mars 31, 2016 / Inga kommentarer

Att vara en förebild #blogg100 dag 31/4

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

mars 31, 2016 / Inga kommentarer

Hur mås det? #blogg100 dag 31/2

DSC_0475

Litet halleluja, sådär.

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

mars 31, 2016 / Inga kommentarer

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 31/1

birka_balans

Kommentar överflödig

(Då, 2014 ville jag nog kunna jobba mig ur utmattningen. Alltså göra saker så att jag skulle bli frisk. Inte bara vila och vänta. Därför skrev jag sådant här. Och tränade för mycket för vad min kropp då pallade med. Men vad visste jag då?)

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »
Verifierad av MonsterInsights