Kategori: välbefinnande (sida 2 av 13)

april 25, 2016 / Inga kommentarer

Jag är nog frisk #blogg100 dag 56/1

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

(Snart är jag i nutid.)

april 23, 2016 / Inga kommentarer

Vila. Vila? Vila! #blogg100 dag 54/3

Gubben bara sover. Det är ingen ex-snögubbe.

(Den här bloggposten måste jag komma ihåg att läsa själv litet då och då. Och reflektera kring – vad är vila just NU för MIG? Och javisst, inlägget är skrivet på jullovet 2015/2016 – vi närmar oss nutid.)

Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.

Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.

På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:

Vad är aktivitet och vad är vila?

Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.

Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.

Allt däremellan då?

Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.

Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.

Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.

april 18, 2016 / Inga kommentarer

….och viktigast av allt är sömnen #blogg100 dag 49/2

(Ett halvår senare kan jag säga att det här inlägget ska jag läsa åtminstone en gång i veckan. För att påminnas om att jag ska diagnosticera sömnen just nu och justera om jag trillat in i dåliga mönster som påverkar sömnen. )

Jag har varit på ”Sömnstartsföreläsning” och fått veta att det finns sömnterapeuter. Dessutom fick jag en förståelse för sömnens anatomi och funktion så att jag med hjälp av förståelsen och några enkla råd har fått ordning på sömnen. Det tog ett par nätter och nu sover jag som ett barn igen.

Att det var så enkelt!

Jag delar med mig av det jag gjorde först. Sedan skriver jag ett annat inlägg där jag försöker berätta mer omfattande om vad jag lärde mig.

Jag har börjat lägga mig senare för att vara ordentligt trött när jag lägger mig i sängen.
Jag sätter klockan på samma tid varje morgon – 8 timmars sömn, inte mer.
Jag går upp ungefär samma tid även om det är helg och upplagt för sovmorgon.
Jag snoozar inte längre – direkt upp ur sängen är melodin.
Sängen är endast för sömn. Inte för att titta på svtplay eller Netflix. Eller spela Candy Crush Saga eller Wordfeud eller kolla Facebook eller Insta. Vill jag titta på något, spela något eller läsa något sätter jag mig i soffan eller i min älskade fåtölj.
Sängen ska vara en plats att längta till, inte en plats som associeras med rädsla för att ligga vaken och vrida sig. Så när jag har vaknat i vargtimmen och känt att det blir svårt att somna om, då har jag gått upp och läst. INTE legat kvar i sängen.
En halvtimmes dagsljus har jag sett till att jag får varje dag. Gärna kring lunch. Dagsljuset ger signal till hjärnan att ”nu är det dag” och ”det är dags att vara aktiv”. Och eftersom vi har rytmer i oss så vet kroppen och hjärnan att efter en dag kommer en natt och då ska det sovas för återhämtningens skull.
Alla vaknar flera gånger varje natt. Så är det. Men många av oss kommer inte ihåg det, vi somnar om så snabbt. Men om reflexen är att direkt sträcka sig efter mobilen för att kolla vad klockan är och sedan har det kommit en notis som gör att en måste gå in på Facebook och Insta och mejlen, då är det bäst att köra med klockradio eller gammaldags väckarklocka. Jag har fått använda vilja och förnuft. Det var inte så lätt.
Hur mycket jag än älskar att sova middag, så har jag slutat med det. Jag kör en kvart yoga nidra istället.

En bra sak att göra är att föra sömndagbok. Här nedan finns ett förslag på hur en sådan kan se ut.

Och här kommer en kort yoga nidra som fyller sin funktion för mig. Jag har ju skrivit mycket om yoga nidra tidigare. Här och här och här till exempel.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=vvldC6mzLvA&w=560&h=315]

april 16, 2016 / Inga kommentarer

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

april 14, 2016 / 3 kommentarer

Är du frisk nu då? #blogg100 dag 45/2

(Nu börjar processen när allt verkligen vänder på allvar. Stressmottagningen – halleluja. Det kan jag skriva nu 2016 när jag äntligen är frisk.)

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

april 13, 2016 / Inga kommentarer

Att mäta – hjälp eller stress? #blogg100 dag 44/3

(2016 använder jag inte de här apparna längre eftersom sömnen för det mesta är bra och för att jag inte vill tävla i vilopuls. Jag har nyss varit på hälsokontroll och som vanligt var allt så toppennormalt. Precis som när jag var som mest utmattad. Hm. Vad säger det om hälsokontrollerna, egentligen?)

Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.

Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).

Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?

Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.

Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.

Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.

Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.

Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?

april 10, 2016 / Inga kommentarer

Kriget om livsstilen #blogg100 dag 41/4

(Det är fortfarande hösten 2014. Uppenbarligen har jag fått mer energi, men jag dras med känslan av att inte vara i balans, av att livet jag lever inte är hållbart ännu. Jag famlar och letar metoder och svar.)

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

april 10, 2016 / Inga kommentarer

Den räddar liv #blogg100 dag 41/2

Var är solen idag?

(Med en viss känsla av att jag kanske tjatat tillräcklig om Yoga Nidra. Men samtidigt vill jag fortsätta att berätta om effekterna. Och när jag om några dagar kommer till insikterna jag fick när jag gick Stressmottagningens program så inser jag att det här inlägget från ett år tillbaka är alldeles rätt i tiden.)

Yoga nidran. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.

För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.

Numera? frågar vän av ordning.

Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.

Vad är då yoga nidra?

Jag klipper från Wikipedia:

Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.

Hur gör man yoga nidra?

Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:

Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:

Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.

Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.

Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.

Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.

Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.

Vad händer i kroppen?

Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)

Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eKmNQRXsCPs&w=560&h=315]

april 9, 2016 / Inga kommentarer

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)

april 7, 2016 / 3 kommentarer

In i kroppen igen #blogg100 dag 38/2

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

(Tillslut i september 2014 förstår jag att jag framkallar bakslag genom att träna. Kanske hade någon sagt det till mig tidigare, men jag tror inte det. Den vanliga uppfattningen, tillochmed hos utmattningsdrabbade är ju att träning är bra, alltid bra. Det vet jag nu 2016, att så är inte fallet. Inte alls.)