Kategori: ungdomen (sida 3 av 4)

februari 19, 2013 / 1 kommentar

Du måste se "Bully", #blogg100

Dag 8

Idag blir det kort. Bara en rekommendation att se Dox-dokumentären ”Bully” på SVTPlay. Eftersom jag vet att du har en smartphone kan du lika gärna titta på ”Bully” när du åker kollektivt till och från jobbet eller skolan. Det finns ingen ursäkt att inte se den. Men du måste snabba dig på, den ligger bara kvar på SVTPlay några dagar till.

Se klart den – den slutar i nätkärlek och visar vad som kan åstadkommas om vi gör saker gemensamt. Men vägen till slutet är smärtsam. Det som upprörde mig allra mest var de vuxnas handfallenhet och förmåga att prata sig bort från ansvar. Det hade varit skönt om jag kunnat konstatera att de amerikanska skolmänniskorna varit helt olika de svenska.

Det var märkligt att i en film som handlar om så smärtsamma saker så finns det bilder som är så vackra. Flera gånger intervjuas människor sittande i kvällsljus utomhus med den stora amerikanska naturen närvarande.

februari 15, 2013 / Inga kommentarer

Flickor är och pojkar gör. Är det så? #blogg100

Dag 4.

Man behöver inte läsa artikeln – titta på inslaget istället. (Jag försökte bädda in klippet men jag kunde inte ge mig själv beröm (ännu) för att fixa det med SVTs klipp).

Min kommentar:
Uppfostrad och uppmuntrad i att vara, inte göra har jag inte trott att jag kunde förändra någonting, varken hos mig själv eller ute i världen. Jag var duktig, å, så duktig. Klarade allt i skolan (utom gympa och teckning, förstås) galant. Kände att jag inte kunde någonting alls som var användbart utanför skolans väggar. Det har tagit många år att förstå min egen kraft.

Gör inte samma sak med dina och andras barn.

januari 30, 2013 / Inga kommentarer

Var finns din hembygd?

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

januari 28, 2013 / Inga kommentarer

Bloggen vs. dagboken

Bilden har inte så mycket med texten att göra. Men visst är den vacker?

Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).

Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare. Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.

Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?

Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.

Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.

Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.

Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.

Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.

Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)

Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.

Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.

Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.

november 9, 2012 / 1 kommentar

"Snöängel" av Anna-Karin Palm

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

september 13, 2012 / 3 kommentarer

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.

Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter: Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.

Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

september 4, 2012 / 3 kommentarer

Den ofrivillige scouten

Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.

”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.

Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.

Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.

Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.

Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.

Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:

Uppleva saker tillsammans med mina barn
Bada i svenska hav och sjöar
Dricka kaffe utomhus

Det blev ju en fjärde också:

Att lära mig nya saker (bland annat om mig själv)

augusti 3, 2012 / 6 kommentarer

Ett samtal med mig själv som 14-åring

En av Jenny Holzers truismer från Wanås

Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.

-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.

-Varför ringer du?

-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.

(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?

-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.

-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?

-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.

-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?

-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.

-Vad är det då?

-Kommunikation med datorer.

-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.

-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.

-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?

-Den är värre än någonsin.

-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?

-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.

-Ok. Vad var det du ville säga då?

-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.

-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?

-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.

-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?

-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.

-Blir jag helt vanlig?

-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.

(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.

-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.

-Kommer du ihåg mig inuti dig?

-Varje dag, Eva. Varje dag.

juli 30, 2012 / Inga kommentarer

Born-again

Tant Strul på Grönans lilla scen (”Dansbanan”, ”Rotundan”) i juli 2012

Efter mer än tjugofem års abstinens har jag återinträtt på rockscenen. Som sådan som står eller sitter nedanför och tittar och lyssnar. Sedan i våras har jag varit på spelningar med Markus Krunegård, Timbuktu, Tant Strul, Syster Sol och Kebnekajse.

Två frågor
Varför fem spelningar på några månader nu?
Varför ett uppehåll på mer än tjugofem år då de enda livespelningar jag varit med om varit coverbandframträdanden på after-ski och hojfester?

På båda frågorna finns ett och samma svar: Livet hände. Det kom tragedier, jag skulle bli vuxen, jag var alltför sparsam. Och så hände ju det här med Grönans Gröna kort. Och en väldigt musikintresserad 13-åring.

De är så tacksamma nuförtiden!
Det är väldigt gulligt att gå på konsert nuförtiden. ”Tänk att alla ni är här för att lyssna på mig!” och handen på hjärtat och lätt bugning och ”Vilken energi!!” och ”Vilken värme!!”.

Jag tänker på om Johan Kinde* skulle utbrustit detta. Eller Andrew Eldritch*. Eller Bryan Ferry*. Det hade liksom inte klätt dem att le varmt och tacka från djupet av hjärtat. Av dem ville vi ha poser, glamour, drömmar och undergång.

Konserter jag borde ha fått betalt för att gå på
Samtidigt kommer jag att tänka på Elvis Costellos allmänna irritation över allting på Göta Lejon (typ 1979/1980). Det var som om han var på ett jobb han tvingats på, som om han var satt att utföra förhatliga uppgifter. Varför då? Göta Lejon var utsålt, vi som var där var entusiastiska, han visste att han skulle få fina recensioner på ett språk han inte kunde läsa.

Men allra värst var ju Sweet på Gröna Lund (i början av maj 1976), då när de bland annat gav Grönans artistchef ett par bajskorvar inslagna i en bordsduk. Efter den konserten förstod jag att artister som föraktar sina fans inte är värda att dyrkas. Efter den konserten förstod jag att man inte automatiskt blir en bättre människa ju äldre man blir.

Inga bajskorvar i bordsdukar här inte.

*Johan Kinde var/är(?) sångaren från Lustans Lakejer, ett Stockholmsband (nåja, Åkersbergaband) som i början på 80-talet sjöng om diamanter, champagne, begär, nattens lekar. På stort allvar. (Läs om den tiden i Annina Rabes finfina bloggpost.)

*Andrew Eldritch är förgrundsgestalt i goth-bandet Sisters of Mercy. Han iklädde sig gärna hellång svart skinnrock, solglasögon av pilotmodell samt käpp. Sjunger med mycket djup röst.

*Bryan Ferry är Bryan Ferry. Fy skäms om du inte vet!

april 27, 2012 / Inga kommentarer

Tillslut hittade jag London

Den typiska utsikten från en typiskt Londonhotell inrymt i fyra sammanbyggda viktorianska hus.

Såhär i retrospekt känns det som om jag är uppvuxen i London. Eftersom jag ständigt längtade dit. Utom de veckor jag var där. Eftersom jag hela tiden jämförde livet jag levde i Örebro och Stockholm med semesterveckornas lyckorus i London.

Så gick åren och jag återvände inte. Jag reste till andra platser. Jag längtade efter andra saker. Men så kom jag tillbaka. Nästan trettio år senare. Husen står kvar. Gatorna böljar sig fram som förut. Jag hittar fortfarande i tunnelbanesystemet. Men det var något som var helt annorlunda. Staden såg ut som förut, tunnelbanan luktade som förut, men jag kände inte igen mig.

Förrän sista dagen när jag gick in på Marks & Spencer på Oxford Street. Då kände jag igen mig. Jag var hemma igen, i den där vänliga, nylonrosa, tedoftande, tegelklädda vardagligheten. Litet hade förändrats, jag blev kallad ”madam” istället för ”love” av de moderliga kvinnorna i olika åldrar bakom diskarna men det hade ju bara med mitt åldrande att göra.

Jag drack en ganska äcklig sojalatte och åt en härligt drypande varm toast med ost och champinjoner. Naturligtvis skulle jag ha valt te, det borde den snälla kvinnan bakom disken sagt mig, men jag hade inte riktigt landat i att jag faktiskt hittat fram till London. Efter att ha sprungit runt i en mondän kosmopolitisk stad på jakt efter den själ jag en gång fäst mig vid och som jag tillslut återfann.