Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: träning (sida 3 av 5)

Hur blev jag frisk?

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

”Jag har också varit utbränd”

DSC_1350 (2)

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

  1. satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
  2. ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
  3. byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
  4. bryta upp från en destruktiv relation
  5. distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
  6. lära dig sova ordentligt och praktisera det
  7. gå med på att kvällar och helger är till för vila
  8. strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

Zombiesarna flåsar dig i nacken!

zombie

Fast det ser ju alla att det här inte är i skogen. Men det var ju inte i skogen vi var. Inte i våra huvuden, i alla fall.

 

Jag fick ett sms från Pojken:

”Ska vi ut och springa ikväll?”

Jag höll på att få dåndimpen. Pojken. Springa. Tokig?

Men nej. Inte tokig eller personlighetsförändrad. Han hade laddat ner appen Zombies. Run (som jag skrivit om förut). Och nu ville han testa. Verkligen. Sagt och gjort. Efter middagen satte vi varsina lurar i varsina öronpar och tryckte igång ”Mission One” samtidigt.

Vi hade såååååå roligt. Skogen vi gick och sprang i var egentligen en sträcka från en plats där en helikopter kraschlandat och till the township där vi skulle vara säkra. På vägen dit fanns det horder med zombies (”zoms”) som vi naturligtvis borde undvika genom att springa fort som tusan. Under vår framfart plockade vi upp diverse föremål och förnödenheter.

När jag skrev om Zombies. Run förra gången var det med en entusiasm, som ”tekniskt sett” var virtuell eftersom jag inte testat appen, men nu kan jag säga med den erfarnas emfas att ”Gör det. Spring för livet undan ”the Zoms”. Och gör det med dina barn eller andra som har fantasi.”

Pojken ville att jag skulle mejla en av gympalärarna om appen. Läraren tände på tanken och nu får Pojken springa Skolstafetten (ett av Lidingöloppets spin-offs som Lidingö-skolornas elever tvingas genomföra varje år) med zombies rusande efter sig. Och jag tror att det kommer att gå avsevärt bättre än tidigare år. Men allra bäst är att nu kommer han att tycka att det är roligt.

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film

IMG_2452

Igår upptäckte jag två saker:

  1. att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.

    Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.

  2. Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.

    Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

 

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100

Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?

MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.

Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:

– får en fet människa göra en träningsapp?

– måste alla träningsappar handla om tävling?

Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:

People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.

I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.

Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).

Barn och idrott #blogg100

PICT0304

Jag var hyfsat bra på skridskor.

 

Jag har ett ganska dåligt bollsinne som jag dessutom aldrig tränat upp.

Jag ogillade i högsta grad skoljympan eftersom jag alltid kände mig dålig.

Men egentligen har jag en stark inneboende rörelseglädje som tolv år av skolgympa aldrig lyckades ta död på även om jag själv under en period trodde att den dött.

Därför är jag väldigt känslig för allt sådant som har med träning att göra och som samtidigt struntar i människors värde, olikheter, deras gränser och integritet. Om det dessutom handlar om att tidigt stämpla människor som dåliga, då börjar det lukta litet lätt åt nazism i mina näsborrar. Men, som sagt, jag är litet känslig.

Jo. Aktivisten och Pojken har gått på gympa och på fotboll. Just på sådan fotboll där det är föräldrar (outbildade när det gäller att träna barn) som tränar barnen. Så har ju deras kompisar tränat både det ena och det andra. Jag kommer ihåg när rundfrågan gick i en tredjeklass om vad barnen skulle bli när de blev stora. 7-8 av killarna skulle bli NHL-proffs, sa de. Trots miltals med skjutsningar, stenhård träning många gånger i veckan, tiotusentals kronor nedlagda varje år tror jag inte det är någon av de pojkarna som fortfarande spelar hockey. Men skadade hann de bli. Jag hoppas att alla skador är läkta. Även de som inte syns. Ni vet det här med A- och B-lag. ”Utvecklingslag”. Vilka som får spela match och vilka som får sitta på bänken.

Vad är det vi vill som föräldrar egentligen? Är det att våra barn ska fortsätta känna rörelseglädje så att de livet ut använder kroppen? Eller är det något annat, som vi inte ens själva vågar erkänna? Några drömmar som kanske, kanske kunde uppfyllas?

Här är ett kort klipp från TV4-studion när barn, träning och idrott diskuteras. Med en psykolog och en representant från Riksidrottsförbundet.

Och en artikel från Svenska Dagbladet där en f.d. idrottspappa reflekterar och gör om. Gör rätt?

Tjejkast och annat flickigt #blogg100

Jag är ändå mest glad för att mina barn växer upp just nu. Särskilt med allt som händer för att manifestera tjejer och kvinnor som starka, modiga, fria, svettiga, riktiga. Trots nutidens makalösa intresse för yta. Ni har sett de här filmerna förut. Men jag lägger upp dem igen, just idag den åttonde mars, Kvinnodagen.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=aN7lt0CYwHg&w=560&h=315]
 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]
 
Och så tänker jag att jag själv kanske lär mig något. För vissa föreställningar sitter så hårt, så hårt.
 

Kvargknarkandet och de saftigaste saffransbullarna

När kvargen introducerades av Arla i mitten av 80-talet så tyckte produktutvecklarna och marknadsmänniskorna att kvarg var ett så hemskt ord. Särskilt för något man stoppar i munnen. (Testa att säga ordet och känn efter vad kroppen egentligen gör när du uttalar det. Just det! Ingenting man tar IN i kroppen.) Så Arla döpte kvargen till Kesella. En litet gulligare variant av Keso, helt enkelt. Snäll och slät till skillnad från Kesons mer klumpbemängda konsistens.

Men helt plötsligt har alltså kvarg-ordet fått en helt annan status. Nu används ordet kvarg till höger och vänster. Kvarg har blivit ett högstatusord. Det förknippas med kroppsuppbyggnad, träning, mån-om-sin-kropp, ja, själva odödlighetstrenden.

Som vanligt ligger ju starka lobbygrupper bakom det vi ägnar oss åt. I det här fallet har vi mjölklobbyn, den som förut hette Svensk Mjölk numera LRF Mjölk. Vi dricker ju allt mindre mjölk men det produceras ju fortfarande mängder med mjölk, så vad gör bondemaffian? Jo, de satte fyr under lattebrasan med hjälp av Prime, Sveriges bästa byrå när det gäller marknads-PR. Och det har ju gått som tåget. Men trots det allmänna lattesörplandet så är trenden kring mjölkanvändningen felaktig, enligt mjölklobbyn. Så då hakar man på proteindrycksslurpandet. Och förvandlar det till kvargknarkande.

Jag vet inte hur de lyckades med det, men bland mina träningsälskande kollegor är det ett evigt kvargätande. Precis som det förbrukas kvarg i parti och minut i de träningsbloggar jag tittar in på.

Det här med att Kesella (kvarg!) ger ett saftigare saffransbröd är också en myt som är skapad av mjölklobbyn. Allt enligt Aftonbladet och experter de har pratat med. Så jag avslutar med en lista över goda råd.

Goda råd för saftiga saffransbullar:

kalljäsning

rumsvarmt smör – inte smält

klibbig deg – ta inte för mycket mjöl

lös upp den stötta saffranen i litet sprit (inte malörtsbrännvin dock, det smakar litet fel…)

Dags för muskler igen.

Definitivt inte mina nu heller.

muskler

Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.

Maskin. Robot. Pansar. Stolthet. Hårdhet. Funktion.

Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.

(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)

Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:

1. Ellen Degeneres får er att skratta idag. Också.

2. Vad som kunde ha rört sig i Filippa Reinfeldts huvud.

3. Inte så vitt och fräscht. Om ”Orka torka”, motståndsrörelsen.

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Verifierad av MonsterInsights