Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: tbt (sida 3 av 3)

Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 48

PICT0162

Från vänster till höger: jag, docka 1, docka 2, min tvilling

Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.

Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.

Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.

Vad hände med lösgommarna, käpparna och hemmarockarna? #blogg100 dag 34

PICT0923

Längst till höger sitter min farmor. Hon var 64 år när det här kortet togs. 1966.

I huset där jag bor finns det en hel del pensionärer. Av den där nya sorten som rör sig som om de vore förvärvsarbetande fortfarande. I vintras mötte jag en av dem. Jag skulle till jobbet och han kom joggande uppför trappan med hockeyrören i handen. Han hade alltså redan varit iväg och sportat. Klockan 8 på morgonen.

I fredags mötte jag honom återigen. Det var när jag skulle ställa in cykeln i förrådet när jag kom hem. Han var på väg att placera sin cykel i sitt förråd. Vi hälsade. Och så berättade han ganska omgående att han nästan cyklat Lidingö runt. Nästan. Det blev 34 kilometer, sa han.

Men hallå!! Vad hände med det faktum att när pensionsåldern började närma sig för i tiden, då blev man med lösgommar, käpp och tjocka syntetklänningar i rockmodell (det sista enbart om man var kvinna, förstås). Det här verkar dagens pensionärer alls inte bry sig om. Numera är det de som ockuperar maskinerna på gymmet dagtid och ser till att skrämma rådjuren i skogarna när de eldar fram i sina Asics eller på sina MTB.

Förr blev man gammal. Man fick slappna av i att vara gammal. Antagligen var man hyfsat utsliten. Det kanske var skönt att låta tänderna ligga i ett glas vatten om natten, luta sig mot en käpp när blodtrycket/-sockret föll, täcka kroppen med den stadiga synteten.

Fast det är klart. När nu åren kvar till pension är avsevärt färre än de sedan jag blev student så är jag ju egentligen väldigt glad över min granne. För tänk om jag har så mycket energi när jag slutar jobba. Tänk vad jag ska uträtta då: skriva böcker, cykla, prata med kompisar hela nätterna (det var längesedan man gjorde sånt!), resa (om jag nu har någon pension som stöttar sådana planer), göra allt på en ”bucket list” som jag ganska omgående måste börja författa.

 

Verifierad av MonsterInsights