Kategori: sociala medier (sida 2 av 16)

augusti 8, 2016 / 1 kommentar

Avbön

Målet finns därframme.

Jag har varit en sur typ de senaste dagarna. Jag har irriterat mig på översitteri, dumhet och följa-med-strömmen-beteende. Jag ber om ursäkt om jag tråkat ut någon eller om jag trampat på några tår.

NOT.

Jag är nog inte född in i denna värld för att ta hand om och stryka medhårs. Även om jag så länge trott det om mig själv. Jag har inte tid med sådant längre. Jag har alltför få år kvar för att slösa dem på att hålla med, trycka på ”gilla”-knappar och nicka instämmande. Om jag nu inte verkligen instämmer, gillar och håller med. För det händer ju ändå fortfarande. Att någon annan säger eller skriver något av vikt eller postar en innerlig bild eller länkar till något riktigt ögonöppnande.

Jo. Jag är väl medveten om att det finns något som heter ”fatisk kommunikation”. Det där vi ägnar oss åt när vi kommer till jobbet på morgonen eller träffar en annan dagisförälder eller har det vanliga kvällssamtalet med en anhörig. Innehållet i det som sägs är helt underordnat det faktum att vi visar att vi hör ihop. ”Hur var semestern?” ”Skönt att solen skiner.” ”Vad har du gjort idag?”

Och ja, jag kommer att fortsätta ägna mig åt viss fatisk kommunikation. Jag kan ju inte göra mig alldeles ensam, heller.

Men jag tänker också fortsätta kasta stenar i glashus och vara irriterad och argsint på det allmänna slappa tänkandet. Så det så. Over and out.

augusti 7, 2016 / Inga kommentarer

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

augusti 6, 2016 / 1 kommentar

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light. Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.

juli 30, 2016 / 3 kommentarer

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

juli 29, 2016 / 3 kommentarer

Michelle Obama och kampen mot det allmänna slappa tänkandet

Det händer konstiga saker i det stora, mäktiga och märkliga landet i väst. Vi riskerar att få en riktig pajas på världens mäktigaste ämbete. Hur kan det hända?

Ett av svaren är väl att det är jobbigt att tänka. Så när någon säger att han ”säger som det är” och det blir enkelt att förstå sig på den krångliga nutiden när en lyssnar på honom då väljer den slappa tänkaren att stödja pajasen.

Men tyvärr. Tillvaron är knepig. Den är underbar i sina många lager. Men det krävs faktiskt både energi och tankemöda för att ens börja försöka förstå. Och det är vår förbannade skyldighet att försöka förstå! Annars förverkar vi vår rätt att påverka.

Som vanligt kastar jag sten i glashus eftersom jag ibland bara inte orkar följa med ordentligt i nyhetsflödet. Men även så tar jag mig min rätt att säga: TÄNK! SLUTA SLAPPTÄNKA!

Var kommer då Michelle Obama in i det här? Jo. För att hon och hennes rådgivare inte slapptänker. De insisterar på att historien spelar roll men att den inte måste definiera oss, de använder samtidens nya kommunikationskanaler och möjligheter. Men de budskap Michelle Obama framför pajasförenklar inte tillvaron och även när hon agerar med i ”Carpool Karaoke” så förlorar hon inte trovärdighet och hennes hjärtefrågor förlorar inte i angelägenhet.

Det blir två långa Youtubeklipp som avslutar dagens inlägg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ln3wAdRAim4&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4ZNWYqDU948&w=560&h=315]

En fin analys av talet kan du läsa här.

juni 3, 2016 / Inga kommentarer

Barmhärtighetsmord #blogg100 dag 95/1

Det är nyttigt att skratta. Pojken och Aktivisten sitter ofta i soffan och frustar på ett väldigt livsbejakande sätt. De gör det ju inte bara för att livet i allmänhet är så roande. Tyvärr. De tittar samtidigt på en skärm. Och då händer det att det är Felix recenserar som är igång och slaktar någon svensk film.

Eftersom jag också vill skratta lyssnar jag ibland. Tittar inte lika ofta. Men har väldigt, väldigt roligt.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=f_Q6LlC_Z9E&w=560&h=315]

juni 1, 2016 / Inga kommentarer

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 93/2

Masken från filmen ”V för Vendetta”

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix (eller på annan streamingtjänst. f.a.160601):

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.

maj 28, 2016 / 2 kommentarer

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

maj 23, 2016 / Inga kommentarer

Min nya karriär #blogg100 dag 84

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)

maj 18, 2016 / 2 kommentarer

Apropå second-hand #blogg100 dag 79

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu (Obs! Denna text publicerades för första gången för ett antal år sedan, så försök inte hitta hojen), med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.