sociala medier - Issadissas blogg

Alla älskar ett lovebrand

Särskilt vi som jobbar med digital marknadskommunikation i sociala medier. Då kan vi vräka på med trevligt innehåll, dekorera våra inlägg med engagerande bilder, gödsla med postningar och vi bara fortsätter att få tummen upp, alltfler fans och gosiga kommentarer.

Men de flesta av oss arbetar med lätt grå och vardagliga varumärken som vi jobbar som illrar med att piska in någon känsla i. Ibland rätar vi på ryggen och pustar ut och sneglar på något hatebrand och småler i mjugg:
-”Så illa har vi det i alla fall inte.”

Fast vi är nog litet avundsjuka ändå, för det är väl härligt med engagemang. Facebook ger oss ju poäng för det, i alla fall.

Alla dessa utmaningar

Nåja. Helt nyktert kan jag konstatera att det är skilda utmaningar som möter ett lovebrand, ett hatebrand och ett blandbrand (”bland”= engelska för ”intetsägande”).

Ett lovebrands utmaningar

Att vara tonsäker
Att våga
Att bjuda in till ständig dialog
Att alltid svara med personlig ton

Ett hatebrands utmaningar

Att skola kundtjänsten in absurdum i spelet i sociala medier (läs Facebook just här). De som jobbar i kundtjänst måste vara snabba som huggormar, tonsäkra som Mozart, ha pondus som en bankdirektör från 50-talet och ha mandat OCH tillgång till både bollplank, psykologer och expertis.
Om man nu överhuvudtaget ska ge sig ut på Facebook, vilket i sig borde vara föremål för ett allvarligt övervägande.
Egentligen gillar jag inte att peka ut några som det är synd om, men SL kan inte ha det för kul internt efter sin debut på Facebook och Moderna Försäkringar verkar ha glömt bort att de en gång beslöt sig för att öppna sig för samtal på Facebook. Jag kommer att återkomma till SL eftersom jag har spekulationer av lätt politisk typ om varför de med sitt eget agerande underblåser varumärkesaversionen.

Ett blandbrands utmaningar

Att skapa engagemang. Punkt. Det räcker där.

Obekväma marknadsförare?

Och så här i eftertankens avslappning dyker en annan delikat fråga upp: kan en marknadsavdelning av äldre snitt egentligen hantera sociala medier? Vad ska en vanligt skolad marknadsförare med sina gamla invanda verktyg och analysmodeller till? ”Hur mäter man ROI i sociala medier?” är en fråga jag hört många, många gånger. Och visst, nu börjar det växa upp konsulter likt mögel i ett vattenskadat hus som utlovar finfina ROI:er. Och de får kunder. Ackackack, vad de får kunder. Precis som de konsulter som tar gift på att de får upp ens varumärke i Google-rankningen:
Vi tar mer om det en annan gång.

(Allting klär en skönhet, men ingenting missklär en ful. Som Annagreta sa i ”Pellas bok” av Claque. Så fick jag med en klassisk ungdomsbok också.)

Ny yppig modell!

Några korta ord om SIME 2010 och IW2012. Vad som pratades om och vad som pratas om när det gäller den digitala affärsvärlden.

SIME 2010 hölls några dagar i november för snart 18 månader sedan. En nersläckt biograf, några hundra i publiken som betalat dyrt för att lyssna på Ola Ahlvarssons samtal med diverse guruer i den digitala världen. Det var så mörkt att det inte gick att anteckna något. Intressant, tyckte jag. Var de personer som var där mest intresserade av litet digital businessunderhållning och kanske en eller annan tupplur.

Orden som användes mest på SIME 2010 var:

STORYTELLING

LOCATION

FACEBOOK

Ett och ett halvt år senare i London är orden:

MOBILE

SOCIAL MEDIA

MOBILE

SOCIAL MEDIA

Facebook har blivit det mer allmänna ”social media” och location har blivit allmänt ”tänk mobilt”. Och modeordet ”storytelling” var det ingen som lyckats krama några stora pengar ur, så det hamnade i skamvrån. Eller?

”Be mobile and use social media”

Den vanliga ”här-är-jag-i badrummet-på-hotellet-i-spegeln-med-kamera”-bilden.

Att komma utanför sin vanliga vardag är bra för tankeverksamheten. Att gå på Internet-mässa och lyssna på föredrag är också bra för tankeverksamheten. Det har varit några riktigt lyckade dagar i London. En massa input och dessutom tid att reflektera.

IW2012 i några meningar
Så här kan Internetworld 2012 sammanfattas för en digital strateg som jag:

Mobilt, mobilt, mobilt. Sociala medier, sociala medier, sociala medier.
Men glöm inte e-posten.

Själen – var är den? Själen – var tog den vägen?
Men jag saknade en person av Joakim Jardenberg-typ som säger ”Be honest and do good shit”. För här var det business, inte frälsning som gällde. Ett av de sista seminarierna jag var på handlade om delandets psykologi och sociologi. Jag hoppades på litet halleluja och webbkärlek men tillslut kokades ”altruisten” ner till en av de sju typer som delar material på nätet. Tillsammans med karriäristen och provokatören.

Kony2012 – en riktig följetong

Youtubestatistik 120319 kl 15 för den "officiella" Kony2012-filmen. På fjorton dagar sågs den alltså mer än 83 miljoner gånger.

Redan från början var jag mer intresserad av spridningen av filmen /budskapet än av filmen i sig. Men det är klart, tillslut måste jag ta mig an kommunikationen i själva filmen för att förstå kraften i spridningen.

Det jag särskilt tyckt varit intressant hittills med Kony2012 är

att spridningen initialt skedde via tonåringar, åtminstone här i Sverige
naturligtvis att spridningen av filmen har varit som en global, digital flodvåg, Kony2012 är ett fenomen som saknar motstycke.

Min 12-åring var först i familjen att se filmen och hon spred den muntligt hemma. Joakim Jardenbergs 17-åring var för en gångs skull först i den familjen med detta meme. Jag lade ut en fråga till mitt vanliga Facebook-nätverk och till en grupp för folk som jobbar med social medier och svaren var samstämmiga – de som först nåtts av filmen var tonåringar. Genom bloggar, genom varandra. Och sedan nåddes vi vuxna genom våra barn, barnbarn eller yngre vänner.

Vad är det i Kony2012 som drar?
Men vad är det då som är så extremt kraftfullt i Kony2012? Jag tror att det är att filmen har ETT budskap, som dessutom är enkelt och tydligt. Budskapet är en uppmaning till att göra något, en uppmaning till en handling som är i högsta grad möjlig för en vanlig människa.
”Här är verktygen, här är tidtabellen”. ”Och det är bara tillsammans som vi kan åstadkomma något.”
Filmen stannar inte i hur hemskt något är eller hur rutten någon är – den utmynnar i att just DU kan hjälpa till.

Komplexa frågor och enkla budskap
Det märkliga är att vi så sällan träffas av budskap som uppmanar oss till handling på ett enkelt sätt. Förutom när det gäller kommersiella budskap förstås. Köp! är väl den uppmaning vi får i oss allra mest och som också är väldigt enkel att följa.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där…..
Man ska väl heller inte blunda för att hela historien börjar med födelsen av en liten blond gosse, Gavin. Det är viktigt, enligt berättaren att Gavin ska få växa upp i en trevlig värld och tillsammans kan vi göra den trevligare genom att få bort Kony. Nej, nu drog jag kanske litet för stora växlar. I alla fall så skapar ju födelsen av Gavin och fokus på honom en igenkänning för oss i västerlandet. Gavin bygger bron över till det mörka Afrika.

Ett och annat gammalt knep
Vi får också se stora grupper av ungdomar med orange t-shirts som glada och engagerade ropar i talkör. De här grupperna är filmade framför olika geografiska kännetecken så att vi förstår att det finns många och stora engagerade grupper runtom i västvärlden. Jag dras med och blir berörd, precis på samma vis som jag blir påverkad av Coca-Colas gamla reklam.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=m1NeogMh1JI&w=420&h=315]

Tjejen som alla gillar

Tänk att se ut på ett sätt som tilltalar alla. Så att de flesta tänker ”å, vilken trevlig tjej”. Nu vet vi ju alla att det inte bara är utsidan som räknas och att skönheten kommer inifrån, men i alla fall är det en intressant tanke att tilltala alla. Betyder det att jag skulle vara alldeles utslätad, att jag inte skulle ha ett enda särskiljande drag? Så att alla kunde göra sin egen föreställning av vem jag är? Eller skulle det betyda att jag var alldeles bländande slät och vacker med glänsande hår och ögon, med frisk färg på kinderna och ett ständigt leende på läpparna?

The Everywhere Girl
Nu finns det ju faktiskt en del sådana människor. Som har utseenden som tilltalar alla. Nåja, i alla fall de flesta. Och det intressanta är att de människorna inte alltid är utslätade. Det finns en tjej som till och med har fått smeknamnet ”The Everywhere Girl”. Hon är mörkhårig, har markerad näsa, ser pigg ut snarare än söt eller vacker. Och hon bär en lila mössa. Varför kallas hon då för ”The Everywhere Girl”? Helt enkelt för att hon finns avbildad på en rad bilder som ligger på den världsledande bildbyråns sajt. Och bilderna på henne har använts överallt i världen, i Finland, i Storbritannien, i USA, i Italien för att bara nämna några länder. Det intressanta är att hennes ansikte har använts för att marknadsföra både Microsoft, Dell, Hewlett Packard och Gateway. Bilderna har använts till en mängd omslag till böcker som handlar om alltifrån att äta rätt som student till hur man förhindrar självmord, till att pigga upp marknadsföringen av många, många olika skolor (förstås) samt muséer, transportföretag och energipiller. Med mera, med mera.

Så här började det
Överallt-flickan har en blogg. Där läste jag om hur de enormt säljande bilderna kom till. Tjejen, som då för 10-12 år sedan gick på teaterskola skulle göra ett fotojobb tillsammans med en fotograf. De räknade med en heldagsplåtning som skulle resultera i bilder som handlade om universitetsstudier och ungdomlig glädje. Som tur var för den stora bildbyrån och fotografen hade stylisten på sig en lila mössa. Den lånade hon ut till överallt-flickan och bilderna blev historia.

Vad är det då som gör så att den här tjejen tilltalar så många? Eller rättare, bilderna på henne. Är det den lila mössan? Är det hennes pigga uppsyn? Är det hennes markerade näsa?

Det intressanta begreppet trovärdighet
Efter att ha jobbat med bildkommunikation i nästan hela mitt yrkesverksamma liv måste jag erkänna att jag fortfarande inte kan tala om hur en fotograf ska åstadkomma riktigt storsäljande bilder. Men jag börjar få ett hum om det. Och när jag läser om Överallt-flickan och tittar på bilderna faller några pusselbitar på plats. Jag tror att en av bitarna kan få etiketten ”trovärdighet”. Trots att Överallt-flickan inte gick på skolan där hon fotograferades (inte på något universitet överhuvudtaget, enligt henne själv) lyckas hon och fotografen få mig att tro att bilderna är ”på riktigt”. Trovärdighet, alltså. Jag återkommer om det.

Vad lär man sig av detta?
Och nu är det dags att knyta ihop den här säcken och få till litet sensmoral i berättelsen. Så tänk på detta, kära läsare:
Är bilden viktig i din eller din kunds kommunikation – använd licensskyddade (RM) bilder eller låt en fotograf ta helt nya bilder. Annars kanske det visar sig att din värsta konkurrent har fallit för samma tjej.

Ps. Men det finns också alternativa sensmoraler. Till exempel:
• Alla människor kan inte agera framför kameran
• Vissa fotografer bör avstå från att fotografera människor
• Läs Överallt-flickans blogg men använd inte bilderna på henne
• Fortsätt läsa min blogg – det kommer mer intressant

Pps. Slutligen en uppmaning – har du själv använt Överallt-flickan, berätta det för oss andra genom att kommentera.

Ppps. Överallt-flickans egen berättelse

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=jAyepggKyZs&w=560&h=315]

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Viralitetens gåta

Hur gör du en kampanj som blir viral, som uppnår det stadium där kampanjen är självgenererande, där den sprids över världen utanför marknadsavdelningens kontroll? Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag hade svaren. Jag ska ändå försöka ringa in vad lyckade klipp och kampanjer kännetecknas av. Jag har tittat på det som är på topplistorna på Youtube, vad jag själv nåtts av och vilka exempel som dras fram på alla dessa föredrag om sociala medier och kraften i dem. Men först en fråga som jag skulle vilja påstå är helt avgörande för att ens försöka förstå sig på viraliteten:

Varför sprider vi?

Och då vill jag kontra med: Varför pratar vi på kafferasten? Varför berättar vi historier för varandra? Viraliteten är ingen digital nymodighet, viraliteten har funnits ända sedan vi människor började utveckla språk och kommunikation.
Vi vill underhålla. Vi vill smörja de sociala kugghjulen. Vi vill bli bekräftade. Vi vill skratta tillsammans. Vi vill känna gemenskap. Och faktiskt – de flesta av oss tycker om att ge.

Och vad sprider vi då? Det verkar finnas några ledtrådar:

Autenticitet

Ojoj. Väldigt, väldigt svårt att uppnå när man ska försöka uppnå viralitet. Kraften i det autentiska betyder att inlägget/bilden/filmen går rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan en enda gång. Det här kan uppstå när filmen/bilden/inlägget är sann och på riktigt. Exempel är den skrattande bebin som tjuter av glädje och skratt varje gång pappan härmar mikrovågsugnens klar-pling. Och så har vi den moderliga katten som kramar om sin unge när den har mardrömmar.

Underdog-fenomenet

Susan Boyles och Paul Potts första framträdanden i ”Britain’s got talent” när de småsura och ganska överlägsna panelmedlemmarna granskar dem båda uppifrån och ner och dömer ut dem på grund av deras utseenden och deras dialekter. Och så sjunger de som gudar. Tårarna sprutar, hakorna tappas, publiken ställer sig upp som på en maning uppifrån.
Starkt. Måste kanske paras ihop med autenticitet för att vara riktigt verksamt.

Excellens

ABB:s makalösa robotar som klarar sådant som ingen människa skulle kunna och så den roboten som faktiskt klarar av precis det människor klarar (militär bombhund i robotversion). (Jag kan rekommendera spoofen som är litet mer mänsklig också. Leta på Boston Robotics Beta). Och vi förstår att alla de där människogjorda maskinerna är under av ingenjörskonst.

Och så den mänskliga excellensen. Dan MacAskill med sin cykel.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Cj6ho1-G6tw&w=560&h=315]
Och andra som gör halsbrytande makalösheter i storslagen natur.

Populärkulturella blinkningar

Jag är inte den enda som har en familjmedlem för vilken Anakin och Yoda är lika viktiga som fröken och storasyrran och vi är många, många vuxna som har samtida populärkultur som viktiga referenser.
Har jag har själv spritt Volkswagens reklamfilm ”The force”? Såklart jag har.
Dessutom spred jag naturligtvis bilden på ett gäng prelater och biskopar som efterföljdes av en annan mantelklädd person – Darth Vader (se ovan – bilden finns på flickr och är tagen av Karl Gunnarsson).

Kreativ höjd

Aldrig billigt. Aldrig enkelt. Få som får till det. Samtidigt finns det ingenting som garanterar att en dyr byrå levererar. I viralitet. Möjligen i produktion och i snygga Powerpoints. Som de både bör och ska leverera. Men som beställare kommer du inte ifrån att du själv måste förstå vad som driver människor att sprida, annars kommer du aldrig att kunna stå som beställare av en riktigt lyckad viral kampanj. (Volkswagen lyckades. Old Spice lyckades. Men sedan….)

Vad har jag själv spritt?

Erato – de sjungande tjejerna som i ett kök, med svartvit grynig film trummar på keso-burkar och sjunger en Robyn-cover med stilig stämsång (naturligtvis finns det spoofs här också, komplett med purjo)
Darth Vader i gott sällskap
Liv Strömquists strip om kulturtanter
Diverse Berglin-strippar
Stockholmsnatt om memils och Sandhamn
…och mycket, mycket mer

Det tog några år…..

Det jag kommer att skriva om: sociala medier, finfina vardagsrecept, att bli tonåring, att träna, läseupplevelser och alla tokigheter som ryms i en nutida människas vardag.
Och om att skriva.
Och om Star Wars.
Kanske om Ursula K. LeGuin.
Om klassamhället.

Och så kommer jag att tipsa om riktigt bra bloggar.