Dag 57
Igår kastade jag en del stenar i glashus. Typ. Jag ställde mig på samma sida som Diana Vreeland och några andra stilikoner och var lätt hånfull över ett populärt samtida varumärke som gillar sin logotyp.
Det är dags att göra en pudel. Att komma ut ur garderoben och erkänna:
– Jag är total väskanalfabet.
Jag kan inte se på en väska om den är dyr eller billig, mer än på skinnkvaliteten. De väskor jag har haft har jag använt som just – väskor, på kollektiva transportmedel, på längre resor, på pakethållaren. Jag har använt väskorna att ha grejer i, för att jag har behövt att frakta dessa saker från A till B. Jag läser mycket så ofta ligger det en bok i väskan. Kort sagt, mina väskor slits. Jag förnyar inte väskgarderoben förrän det är absolut nödvändigt.
Ibland önskar jag att jag förstod litet mer om väskor. Det verkar viktigt. Men det går inte. Jag är nog inte väskanalfabet bara, jag är väskdyslektiker. Om jag vore en riktig kvinna med stil skulle jag få fladder i mellangärdet av följande bild:
Kellyväskan flankerad av Grace Kelly och furst Rainier av Monaco.
Men icke.
Å andra sidan verkar det som om de som säger sig vara väskexperter har en släng av väskanalfabetism ibland. Jag hörde att på någon auktion på Bukowskis där det såldes Chanel-väskor kunde riktiga experter se att någon av väskorna var en påtaglig kopia, vilket de unga ”experterna” på Bukowskis absolut förnekade. Och en som ville se litet bättre ut med hjälp av en Chanel-väska hade inte egen kunskap att sålla det äkta från det falska utan köpte kejsarens nya väska.
