Kategori: samtiden

Obs! Nu pratar vi om Sverige. Den brunkrämsförsedde bebisen på andra sidan Atlanten är en historia för sig.

Vet du varför du högaktningsfullt ska skita i klimatförnekarna? Den där vid fikabordet eller i ditt Facebook-flöde eller den där politikern? Jo, för att de är i minoritet. De skriker högt men fåfängt.

Vi som oroar oss för klimatförändringarna är i majoritet. Vi är två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det betyder att de flesta du möter tycker som du. Det betyder att du inte behöver vara rädd för att uttrycka din oro för klimatet och prata om den med andra.

Klimatförnekarna är en liten, okunnig, rädd minoritet. Men oj, vad de skriker. Det är väl så man gör när man är riktigt, riktigt skräckslagen. För det är ju nästan ofattbart, det vi gör med vår planet och klimatet. Det är inte konstigt att de skriker. Men det betyder inte att de är många, det betyder inte att de har rätt, det betyder inte att de ska lyssnas på. Om vi orkar kan vi krama om dem, klappa dem på huvudet och säga ”såja, såja”. Men vi ska inte lyssna, inte gå in i diskussion, inte leta motargument. Den tiden och energin är bortslösade.

Fast egentligen skulle det stå:

Man flyger inte. Man gör det bara inte. Om man inte måste.

Förra helgen var jag på Klimatriksdagen. En samling för att sprida kunskap och inspiration om klimatfrågan. I gruppen på 400 personer var det en självklarhet, det där med flygning. Man gör det inte, helt enkelt.

Det som är så enkelt med flygning är att det inte är svårt att välja bort. Du behöver inte ändra dina matvanor. Det är inget som påverkar om du kan komma till jobbet eller inte. Du behöver inte flytta, du behöver inte sälja eller byta bostad, du behöver inte dra på dig dubbla sockor och koftor när du är hemma.

Och ändå gör det stor skillnad. Mycket stor skillnad.

Jag öppnade ett fönster på övervåningen för att släppa ut en vimsig fluga. Efter en grå morgon hade solen kommit fram och dånade på det där viset den kan göra de första vårdagarna. Solen hade tagit över både element och luftvärmepumparnas arbete. Det var varmt.

Huden på händerna drog ihop sig av njutning. Kroppen gick in i avslappning. Alla popcorntankar försvann i ett huj. Värmen. Luften. Och då! DÅ!! Fick jag syn på tranorna, vår tranfamilj, som betade på andra sidan vägen, framför grannarnas ladugård.

En stund då livet var fullkomligt.

Dagen fortsatte i samma godhet. På secondhandaffären i Emmaboda som hänger ihop med Återvinningscentralen hittade jag två böcker som är mycket eftersökta. Nu kan jag se till att de hittar hem till två personer som verkligen vill ha dem. Tänk att de böckerna var ett kärl ifrån att hamna i brännugnen.

Köpte potatis på Ica i Emmaboda. Ja, jag vet att det är dags att bojkotta de stora livsmedelskedjorna. Men jag behövde verkligen den där enastående potatisen från den biodynamiska gården Solmarka. Jag antar att den lokala Ica-handlaren tar in den här potatisen på eget initiativ.

På vägen hem lyssnade jag på ”Klotet”. Jag rekommenderar verkligen dagens program som naturligtvis finns på SRplay. Idag handlade det om klimathotet, beredskap, upprustning, resiliens. Diskussioner mellan kunniga och engagerade människor. Ingen polarisering utan analys och kunskap. Margot Wallström, en nationalekonom, en forskare från FOI, rektorn för Försvarshögskolan, en folkhögskolelärare. Med sådana människor behöver vi inte se mörkt på framtiden. Lyssna och kommentera gärna.

När jag körde upp mot huset stod tranfamiljen på vår åker. Tjugo meter från bilen. De blev störda och flög iväg. De gjorde en vacker båge, paret var helt synkade, det var makalöst vackert.

Och vet ni – de väger bara sju kilo de där stora fåglarna.

SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.

SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.

Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.

Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.

Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.

Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.

Har jag nu bidragit till att maskinerna snart kommer starta krig mot människan?

Nej, n ska jag sluta larva mig och försöka hålla en saklig och informativ ton. Host host. Snart börjar jag.

Jag söker jobb. Det har jag gjort en del under mitt arbetsliv. Det är roligt, tidskrävande och ibland stressande. I perioder har jag blivit väldigt trött på att svara ungefär samma saker på ungefär samma frågor.

Nu hände det sig så att jag blev screenad av en avatar i rosa jumper, kortklippt hår och glasögon. Ni ser avataren härovanför. Medelljus röst. Påtagligt animerad som synes, inte i närheten av vissa moderna spels verklighetstrogna animationer.

Och vet ni en sak, det var just ingen skillnad på att bli intervjuad av en avatar och att bli intervjuad av en människa. Det här måste skrivas i större bokstäver:

Det var just ingen skillnad. Avatar – riktig HR-person 1-1.

Det handlade om en screeningintervju. Kom ihåg det. En sån intervju som görs med ett första, ganska stort urval kandidater för att säkerställa kompetens och erfarenhet. (Usch, jag gillar inte att behöva använda ordet ”säkerställa”. Men jag har lyssnat litet för mycket på politikerintervjuer i radio så de där mediatränade orden står som soldater i mitt ordförråd, redo att kasta sig på papperet.)

OK. Dags för plus och minus.

Avataren leder här:

• Jag behövde inte lyssna efter underströmmar av leda, avoghet, lögnaktighet. Avataren var bara förprogrammerat uppmuntrande.
• Avataren berättade vad som skulle komma att hända. Inga överraskningar.
• Jag behövde inte tänka på mitt utseende eller om webbkameran eller ljuset var dålig(t).
• Det var omväxlande. Ibland skulle jag svara genom flervalsfråga, ibland skulle jag skriva i fritext och vid några tillfällen skulle jag prata.
• Jag behövde inte lyssna till en massa flufford och undra om jag skulle svara med samma typ av vokabulär. Avataren använde sig av mer hederlig svenska där orden faktiskt har en innebörd.

Den mänskliga HR-personen leder här:

• Jag kan få oväntade reaktioner på mina svar och de har hittills ofta varit positiva.
• Jag kan ställa frågor.

För att summera det hela. Att bli intervjuad av en avatar som var smart programmerad var en positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att den här AI-tjänsten verkligen underlättar för HR-avdelningarna. De kan ju intervjua många fler i den första gallringen och sedan kan de lägga tid, energi och omtanke på de kandidater de vill lära känna bättre.

Ps För den som vill fördjupa sig mer i robotens bakgrund finns en hemsida: tengai.io

Jag vet inte vart Facebook är på väg, men jag tror inte att jag vill vara med på resan. Det sägs att de som modererat har fått sparken och då antar jag att det är fritt fram för alla möjliga troll och konspirationsteoretiker och framförallt en massa lögnaktigt och hetsande innehåll.

Det blir en ledsam process. Jag har haft så kul på Facebook. Jag har förstått styrkan i alla människor jag haft i mitt nätverk som vuxit till sig med åren. All kunskap, alla nyheter, alla tips, all inspiration, alla tankar, alla samtal, all omtanke. Jag har känt mig rik. Jag har kunnat sitta i självvald ensamhet med spännande samtal som jag bara kunnat kroka in i.

Jag har ju haft Facebook som verktyg i mitt arbete som kommunikatör och marknadsförare. I början var det jättekul. Sedan har det blivit mindre kul och ganska dyrt. Men ändå. Ett bra verktyg. Samtidigt har de flesta chefer och beställare haft en överdriven tro på verktyget i sig och på sitt eget materials förmåga att skapa intresse.

Eftersom jag tror att min tid som avlönad kommunikatör är på väg att ta slut, behöver jag tänka mycket personligt hur jag ska ersätta Facebook. Vad har jag fått från Facebook? Vad är det viktigaste jag vill fortsätta med?

Och. Vad har människor i mitt nätverk fått ut av mig?

Det är väl bara att inse att det först och främst är katterna. Jag avslutar denna dags skrivning med en bild på de gyllene tvillingarna. (Denna dag som är internationella tvillingdagen för övrigt, den andra i den andra månaden.)

Vilka av de här tre böckerna tror du är mest värd nu?
Vilken har varit mest värd under sin livstid?

Den lilla spinkiga pocketboken är mest värd nu. Den vackra volymen från 1926 har sämst värde. Just nu. Och Harry Potter fortsätter att ha högt andrahandsvärde, ungefär som en Toyota. Nja, bättre.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att tanken att det finns ett absolut värde i någonting gäller i princip aldrig. Inte när det gäller prylar i alla fall. En gammal bok kan vara värd miljoner eller ingenting. En nyutkommen bok kan vara värd tusentals kronor eller ingenting. Ett IKEA-tyg från början av 2000-talet kan vara värt en hel del. Eller inte.

Min konklusion just nu: samla inte på något i hopp om att sakerna ska betinga ett värde i framtiden. Det framtida värdet har du ingen aning om (om det inte gäller guld, där verkar framtiden säkrad genom vårt enorma behov av batterier och kretskort).

Jag undrar om jag skrev det här inlägget bara för att jag någon gång vill använda Star Wars-citatet. Jag drog djupt efter andan när jag hörde det på bioduken 2005 och det är ju inte konstigt att det blivit ett meme. Det är helt enkelt bra.