Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått (?)
Och nästa:
Ojoj. Den kostade nog en del. Fast å andra sidan – vad bra det blev!
Men absolut bäst är ju det här. För det är på riktigt. (Tyvärr lyckas jag inte bädda in klippet.)
Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.
Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått (?)
Och nästa:
Ojoj. Den kostade nog en del. Fast å andra sidan – vad bra det blev!
Men absolut bäst är ju det här. För det är på riktigt. (Tyvärr lyckas jag inte bädda in klippet.)
Går det att visa sig på stan när man medverkat i något sånt här?
Hur fattig och desperat kan man bli?
Han bor ju bort i krokarna, Niclas. Jag kanske ska cykla förbi och fråga?
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=MNZrBYsDAXM&w=560&h=315]
Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.
Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.
Strumporna
En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.
Träningen
Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.
OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.
Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”
Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”
Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.
Appen
När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.
Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.
Det började så här:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9RC-QKpb8ac]
Och nu ser det ut så här:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3dPf2Q5rLCk]
Carin Fredlund har bloggat om det hela och om hur en stor marknads- och mediabudget kan användas till att döda ett varumärke. Hon skriver bland annat:
För detta är ren varumärkesmisshandel.
Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.
Jag ska inte lägga lök på laxen utan låta det här sjunka in hos alla som är intresserade av marknadsföring och varumärken. Samtidigt vill jag skicka in ett glädjepiller som spridits i sociala medier senaste veckan och som visar på värdet av engagerade medarbetare och ”living the brand”. (Ha tålamod i 30 sekunder så kommer utdelningen sedan.)
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jvBr-qPAGwI&w=560&h=315]
Apropå vad jag läste i Göran Adléns sammanfattning av sin senaste trendspaning:
Och vi måste få folk att gilla sina jobb. För tänk på att allt kan kopieras utom den äkta passionen och då är det inte bra som en undersökning från gallup visar, att 70 procent hatar eller är oengagerade i sitt jobb.
Texas Longhorn har ju blivit ett stort varumärke de senaste åren. Revbensspjällen och barbequesåsen finns på Ica numera. Och restaurangerna har placerats litet överallt i hela landet. Historien berättas bakpå revbensförpackningarna: om Texassonen som 1994 tänder grillarna på S:t Paulsgatan i Stockholm för att han vill ge oss svenskar en smak av texanskt grillat kött med tillbehör. Stora köttstycken. Grillade. Sötrökiga såser.
I och med historien blir varumärket knutet till en människa som vill något gott. Det är fint, det är modernt, det är kanske förledande.
Vi ser samma sak i Linas Matkasse, som jag ju hyllar urskiljningslöst. Lina Gebäck har blivit synonym med någon som mirakulöst löst livpusslet. (Min enorma glädje när hon nu har adderat möjligheten att köpa mjölkbrödäggfrukt når inga gränser. Lina Gebäck for president or at least Nobel Prize!)
Och i veckan hittade jag en ny sorts disktrasa där upphovskvinnan återfinns på förpackningen. Flower Scrub. Påhittad och marknadsförd av Malin Lilliesköld. Typiskt för vår tid. Väldigt oväntat att se det just bland rengöringsprodukterna i affären. Intressant.
Måste ge mig ut på litet mer spaningar. Eller titta inåt? För vad handlar jag? Vill jag ha en person bakom det jag konsumerar? Om det så är livsmedel, vin, kläder, frisör- eller träningstjänster? Att det ska finnas EN person att lita på där bakom allt, snarare än ett stort töcknigt varumärke.
Jag skickades till affären med ordern:
– Köp schampot som Arwen gör reklam för!
Liv Tyler gör reklam för Panténe Pro-V fick jag då veta. Jag handlade sagda hårvårdsprodukt och ställde flaskan på badkarskanten. Några dagar senare när jag själv skulle använda schampot fick jag en oförklarlig känsla av att jag inte borde.
Just det!
Kommer ni ihåg ”stormen” för några decennier sedan om Panténe Pro-v. Det gjordes reklam där det pratades om pro-vitaminer och om något forskningsinstitut i Schweiz. Och det började pratas om det fantastiska schampot i bekantskapskretsen. Håret blev glansigare och såg friskare ut. Alla var glada.
Tills en dag när håren började gegga ihop sig som tuggummi. Särskilt de som hade blonderat hår råkade ut för detta. Frisörer beskärmade sig och började varna sina kunder. De fick klippa mycket mer än vad de och kunderna ville för att det ibland inte gick att reda ut tuggummitrasslet.
Så togs schampot upp i ”Plus”. Sverker var mer terrierlik än vanligt men den finlandssvenska kvinnan med den osannolikt blanka pagen från det multinationella företaget var extremt mediatränad och hon stod hela matchen.
Men. Folk slutade köpa schampot. Nu, 15 eller 20 år senare dyker det upp på min badkarskant igen. Med hjälp av Arwens svarta, blanka hår. Blir det tuggummi igen eller har schampot produktutvecklats?
Oäkta (?) kyssar
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=IpbDHxCV29A&w=560&h=315]
När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.
Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .
Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.
Köpt sanningsägare
Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.
Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.
Butikschef häller vatten på tiggare
En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.
Är det jag eller sociala medievärlden som varit mindre energisk den här veckan? Zlatan och Volvo drog ju igång veckan på ett hyggligt intressant sätt. Men filmen var ju ett sådant hiskligt testosteronstint pekoral så den gick ju inte att ta på allvar. Vilken tur för Volvo och reklambyrån att de betalat Zlatan enorma pengar och att någon läckte om det så att energinivån kunde hållas uppe. Hyfsat. Men det var ju litet lamt att diskussionerna sedan kom att handla om var kronhjorten var filmad och om Zlatan badat isvak på riktigt. Rasism- och anti-rasism-pajkastandet blev det inte mycket med heller.
Då var ju de svenska pojkarna i Afghanistan mycket roligare.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=cbLwmUdee64&w=560&h=315]
Håhåjaja. Och Belinda Olsson fortsatte sin korkade rundvandring i samtiden. Jag behöver inte försöka uttrycka mig bättre än så, för som tur är finns det andra som tänkt och formulerat sig bättre. Läs krönikan ”Belinda Olsson, du har blivit en gubbe” från ETC.
För den som vill bli upplyft och känna sig stridbar kan jag rekommendera sajten feministapparel.com och särskilt deras kondomförpackning. En smart, snygg, självklar lösning.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Jean Claude Van Damme och Volvo Trucks. En självklar tvåsamhet? Kom ”this match made in heaven” fram i fokusgrupperna? Eller var det bara att extrapolera några kurvor som managementkonsultfirman ritat ut, vid skärningspunkten föll Van Damme och hans gymnastiska färdigheter ut.
Nänä. Antagligen inte.
Litet av historien bakom den dundrande virala succén kan man få sig till livs i den här artikeln i Göteborgsposten. Men det finns mer att lära sig. För visst är det så, vi i kräng- och påverkansbranschen vill ju göra det här varje dag. Varje dag kommer vi till jobbet och hoppas att IDAG kommer idéerna att flöda och budgeten att räcka och vi verkligen ska förstå oss på målgruppen och hitta vägen in till deras hjärtan och och och…….
Som tur är finns det människor som dagligen arbetar med att försöka förstå vad som gör att vissa budskap når fram och andra inte. Jag hade turen att på Valtech Day för några veckor sedan lyssna på Erik Modig. Se och lyssna på hans presentation här.
Förutom att han sa att skägg ökar trovärdigheten hos en presentatör med 10-20 % så poängterade han än en gång att den mesta marknadskommunikationen inte ens kommer in i hjärnan på våra önskade målgrupper och om den, mot all förmodan kommer in där så har den sällan effekt. Vi jobbar i evig uppförsbacke alltså. Inte konstigt att det läggs ut tiotals miljarder kronor på reklam varje år (drygt 66 miljarder förra året enligt IRM) här i Sverige. När så litet har avsedd effekt.
Dags att knyta ihop resonemanget. Det gör jag via några påståenden som jag hämtar från Erik Modig.
– Reklamen måste vara relevant för kunden. Antingen ska den vara underhållande eller innehålla information som är intressant.
– Varumärket måste vara relevant för kunden. På så sätt att det ä relevant antingen genom behov och/eller värderingar. (Intressant tycker jag, att ett varumärke kan vara frikopplat från mina behov men jag kan ändå gilla det för att jag delar värderingarna det står för. )
Här kommer det riktigt intressanta och tankeväckande påståendet som drabbade mig:
– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.
Jag repeterar:
– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.
Smack, bang. Klarhet! Fram för fler kärleksmöten som den mellan Van Damme och Volvo Trucks!
Det här är en text som jag skrev 2009. Jag har nu letat upp Magnus Söderlunds understreckare i SvD:s digitala arkiv, så krönikan har uppgraderats litet grann. Jag gillar verkligen Söderlunds begrepp ”lagerförda bilder” som han använder om bildbyråbilder. Att benämna bilder som ”lagerförda” är väl att tala ganska nedsättande om dem, samtidigt tycker jag att det krävs ord för att särskilja de goda bilderna på bildbyråer från de strömlinjeformade, könlösa och känslobefriade illustrationer som kladdar ner den visuella kommunikationen.
”Hur hänger skivomslaget, professorerna och hamburgaren ihop? Läs krönikan och ni ska förstå. Det finns en gemensam nämnare och den heter verkligheten. Eller rättare sagt, hur vi vill se på verkligheten.
Skivomslaget
Nu är det dags att avsluta kringpratet och gå rakt på pudelns kärna. Jag börjar med skivomslaget. Det är gjort av formgivaren Martin Kann och skivan är The Soundtracks of Our Lives senaste ”Communion”. Bilden som pryder omslaget är en typisk bildbyråbild av amerikanskt eller tyskt snitt. Den föreställer ett par i övre medelåldern som sitter i halvfigur och tittar in i kameran. Leende förstås och med varsitt glas med ett grönaktigt innehåll. Bilden bara finns där, helt okommenterad. Vad betyder bilden i sig kan man fråga sig? Och vad betyder bilden i det här sammanhanget? Gåtfullt. Kommenterande, säkert, men kommenterar vad?
Första professorn
En av professorerna från rubriken heter Magnus Söderlund. Han återfinns på Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar och skriver mycket om kundnöjdhet och kundlojalitet. Han föreläser gärna och skrev 2005 en understreckare i Svenska Dagbladet.Den handlar om den typiska bildbyråbilden och vad det gör med oss som människor att ständigt omges av dessa lyckliga konsumenter. Drömmen om perfektionen slås hårdare fast varje gång vi möts av dessa bilder. Och vi lär oss mer om hur perfektionen ska manifesteras varje gång vi ser en sådan bild. Och hur ser vi sedan på våra vanliga slarviga liv?
Andra professorn
Den andra professorn heter Larry Percy. Så här var det: jag gick en utbildning i ”högre marknadskommunikation”. Vi fick lära oss en massa bra saker där. Teorier, strategier, metoder. Men så kom vi fram till avsnittet om reklam, själva slutprodukten av alla teorier, strategier och metoder. Slutprodukten som ju ska kommunicera med kunden. Då skickade skolan fram en avdankad läroboksförfattare från Amerika som berättade för oss hur man gör reklam.
Efter att ha lyssnat på honom i ett par veckor förstod jag varför det görs så mycket dålig reklam. Det är för mycket teorier, strategier och metoder och alldeles för litet hjärta och hjärna. Och jag förstår varför mycket reklam är ängsligt gjord, det är för att uppdragsgivarna, marknadscheferna och deras underhuggare har gått på skolor där de lär sig om reklam via professorer som Larry Percy. Och därför är också den utbredda användningen av ängsliga bilder lätt att förstå. För Larry Percy tyckte att en bild med en leende människa skapade ”liking” och det var bara det som behövdes för vissa produkter. Enligt teorierna, strategierna och metoderna.
Den avrundande hamburgaren
Max, den svenska hamburgerkedjan kör TV-reklam. Först visas en hamburgare så som vi är vana att se dem på bild – tio centimeter hög, krispig sallad, stunsig och tjock burgare, fluffigt bröd. Sedan får vi se hur den faktiskt ser ut när den serveras – litet sned och hoptryckt. ”Men lika god” säger en röst i filmen.
Jag vet inte om jag kommer att äta fler hamburgare på Max, men jag gillar i alla fall deras varumärke bättre efter att ha sett filmen. Max och jag finns numera på samma sida när det gäller att ”genomskåda” reklamen och säga att vi föredrar verkligheten framför drömbilden av den.”